”Det kommer ut genom knäna min reuma”. Säger Malte och försöker beskriva en känsla som är svårgripbar, speciellt för en liten som är van med att ha smärta nu som då. Det har kommit till ett brytningsskede i hans liv. Från att tidigare inte ha sagt något utan istället antingen rutschat i trappan för att undvika att behöva gå eller rent av krypt omkring på golvet i någon lek som inte då existerat. Så har han plötsligt börjat beskriva även smärta.

(nedre bilden från Valhalla Race 2017) 

Vi läser ju hela tiden om hur den fysiska hälsan borde förbättras både individuellt och samhällsmässigt. Det går in genom ett öra och ut genom andra. Det låter som klyschor fast det inte är det. Vi vet att en del barn rör på sig lite väl mycket i form av för många aktiviteter i tidig ålder medan andra är helt passiva och kan förbli det också. Det där mellanläget har liksom suddats ut. Skolorna får mera resurser, de integrerar rörelse i vardagen, de kör röris på lektionerna. Det har väl knappast förut funnits så mycket resurser inom den här sektorn. Men det räcker ju inte om inte föräldrar och familjer har någon som helst intresse av eller ork för att skapa en grund för barnen.

Om jag hade kört den enkla vägen, eller det som det spontana mammahjärtat säger, så hade jag inte uppmuntrat och pushat Malte till rörelse. Självklart gör han inte så mycket om det är så att han har ont. Då gäller vila och medicin. Men det räcker inte. Man måste röra på sig. Även om lederna inte lyder riktigt. Och även om han kastar skorna och inte vill gå ut. Även om han då helst lägger sig på golvet med lego. Han måste röra på sig. Annars skapas inget mönster för honom, han lär inte känna vad hans knän kanske ändå klarar av. Han testar inga gränser. Och han blir stel. Hans ledsjukdom är fortfarande under utredning. Och jag tänker att vi kan påverka honom och hans framtid om han hålls i rörelsen.

Jag hade bestämt mig för att hålla honom hemma från gårdagens terrängcup. Han hade klagat på benen, knäna och foten. Men så fick han för sig att rent av be om att få delta, vilket inte brukar hända. Och han deltog och han sprang en kilometer. Och han var så innerligt lycklig. Att han fick vara en del av det där. ”Jag tryckte in reuman tillbaks i knäna jag” sa han lyckligt innan han somnade. 

Och jag minns mig själv från min tid. Jag var ju tonåring när ledproblematiken började. Men utan en enorm envishet hade min kropp och mitt liv sett annorlunda ut. ”Du springer inte mera du. Var glad om du kan gå normalt” sa barnläkaren. ”Det gör jag visst det. Jag tävlar igen jag” svarade jag och min pappa hytte åt mig med fingret och tyckte jag var uppkäftig mot en läkare. För det var man inte.

Den gången slutade det med att jag efter ett år med envis rehabilitering och träning tävlade igen. men det gick inte så bra, det tog inte länge förrän fötter och kropp inte orkade mera med det. Men i alla fall. Vägen dit var den viktigaste. Och mamma lät mig. Visserligen inte utan tjat. Pappa var arg och ville hålla mig hemma och i vila. Men hon lät mig. Och det var alldeles rätt.

Och kanske därför lät jag en liten kille delta igår i alla fall, även om jag inte var övertygad om att det skulle funka. Lite envishet behövs också i livet. Eller ganska mycket. Eller ju mera desto bättre.
Även när det kommer till att röra på sig. Det handlar inte om idrott på hög nivå men det handlar om en oerhört fin början på livet när man får vara med, man får röra på sig och lära känna sig själv. För det är väl ändå det som bär en resten av livet på många sätt.