Uppåt eller hur. Om jag klarade denna genväg med höga klackar idag? Jajamen! Det gjorde jag minsann. Varför ta den asfalterade vägen om man kan gena rakt upp i klackar och med tre väskor i handen? Varför ens testa göra det lätt för sig? Denna väg i Esbo skogarna har jag gått i flera år, närmare åtta år. Stigarna är kära och nära. Och har varit olika tunga att gå i olika perioder i livet. Idag var den ganska lätt.

Jag är den sköna typen som numera alltid är ute i sista minuten. Och jag älskar det i smyg. Mitt största orosmoment som liten var att komma försent. Jag hade en osund inställning till det och var maniskt i tid. Som vuxen bar jag demonstrativt inte armbandsklocka på flera år. Jag ville protestera mot den unga tjejen som maniskt hängde på alla klockor. Livrädd för att bli utskälld för att vara sen.
Är det inte intressant vilka händelser som sätter spår i en framåt i livet? Det kan vara ganska enkla saker som ger den finaste klangen framåt eller så kan det vara en synnerligen liten sak som man för alltid minns. Med kropp och själ. Som liten femåring spillde jag ut ett mjölkglas på min tallrik i dagis. Vi fick äggsås den dagen. Och jag, jag fick en sked i handen och skulle äta upp röran så. Jag grät men fick inte lämna. Jag kan aldrig glömma det. Jag åt inte äggsås förrän jag blev vuxen.
Likaså minns jag min dagmamma Dagnys kramar varje morgon jag kom. Den värmen följer för alltid mitt hjärta, även i vuxen ålder.

Så är det som vuxen också. Jag funderar mycket på händelser som mina barn alltid kommer att minnas på gott och ont. Att jaga Malte genom halva huset för att få i en rasande kille lite medicin. Den dagen kommer han aldrig att glömma. Jag hoppas jag gett och ger det enkla goda att minnas. Vi måste få bära på olika minnen, både goda och mindre goda. Men de formar oss till dem vi är. Kanske är det så att utan äggsåsen den dagen så hade jag varit aningen mindre envis.