Det kan vara solen. Eller kanske våren. Eller så en helt skön känsla av något spirande. Det är inte en slump att jag ville vi skulle gifta oss på våren för tio år sedan. April och maj är mina absoluta favoritmånader. Det doftar vår. Och hopp. Och förnyelse. Jag minns de där leriga vägarna där vi både cyklade och klafsade runt som små. När det var kyligt i luften och mamma kom ut med förklädet knutet kring midjan och en jacka slängd över axlarna och ropade på mig. När det började skymma utanför men det ändå var ljust nog att leka. 

Lite så där har den här helgen varit. Och jag har haft tid att landa. Det brukar inte alltid vara så, speciellt inte om jag kommer från resa på fredag kväll. Men nu var det något annat. Kände att jag hann med alla fyra. Både gosa, läsa, krama och ha ork.  När Milou och Smilla turades om att ha mig springandes i rummet kl 23.30, 02.00, 04.30, 05.00 och 06.15… så i vanliga fall skulle jag känna av en viss trötthetsilska så där ni vet ”meeeeeen, sov nu någon gång…”” .. men nu var det liksom inte så. Denna ljuvliga varelse som har separationsångest vill kolla att jag är nära och känna av famnen. Medan nummer tre, fröken Smilla,  vill veta att hon också hänger med i den vakna natten. 

Ja inte vet jag vad det är. Men det är en skön känsla av att känna att man njuter. För si ni, det brukar jag inte alltid vara så bra på att göra.