Sitter och vaggar den minsta i min famn. Sjunger en gammal sång som jag lärde mig på ett juniorläger på Klippan ungefär 1988. De två bustjejerna M& S delar numera rum. De fnissar, de skrattar och de kastar saker på varandra. Så där som bara en tvååring och en 8 månaders kan. Smilla håller på och somnar medan Milou ligger insvept i en rosa filt som jag fick av min vän Mia när Tyra föddes. Det är lugnt och stilla i rummet. De rosa väggarna lugnar mig. Ger mig ro på alla sätt. Jag älskar detta rum. Färgerna på väggarna är valda efter ett rum i Herrgården vid Aspegrens trädgård. Rosa och grått. Det är tryggt. Det är hemma. De sover.

Så faller tankarna igen på att jag har det bra. På alla sätt. Jag har varit en ”tänk om”. Så pass att jag var sjukligt orolig för allt. För att någon skulle dö, för att jag skulle misslyckas, för att ingen skulle vilja ha mig, för att jag gjort något fel, för att för att för att.. jag hade svårt att hantera det som yngre. Jag bar på en oro i själen just då. Men så hände det. Det allra värsta. Han, min far, dog. Det som jag oroat mig för. Det som min oro närt sig på. Det hade hänt. Man reagerar olika i kriser. Jag reagerade med en knuten näve i fickan, en viss ilska och framför allt en känsla av att det hemskaste har hänt, Nu kunde inte oron ta mig mera. Ibland hoppar den fram. Som ikväll när jag ser på sovande barn. Känner en sprängande lyckokänsla i bröstet och tänker att det lilla är det vackra. Kommer någon och tar detta av mig tänker jag. Men oron tar mig inte mera. Jag puttar tillbaka den därifrån den behagade komma. Pussar de sovande på pannan, städar upp, plockar upp kläder, duschar och dricker te. Och jobbar. Allt är lugnt. Allt är tryggt. Allt är bra.