Så står hen där. Vid mitt jobbs ena reception. Hen tittar på mig, hånler och utbrister högt ”nå sidu här kommer broilern”. För ni som inte vet det så kallas då unga påläggskalvar i politiken just det. De som varit med ett tag och jobbat på. Det är alltså ett direkt förklenande ord. För några år sedan hade jag fått en lätt stirrig blick och förberett mig för att antingen argumentera eller så ducka undan. Men med en viss distans till det hela så kunde jag plötsligt bara gå förbi hen och säga ”Jepp, och det är jag stolt över”. Vilken seger i sig. Hej heja mig – en äldre Anna.

(chef.se)

Politik är makt. Politik är inflytande. Det är något så många eftersträvar. Det är bra att det finns populister och uppstickare, det börjar finnas en del som gör som just Hjallis Harkimo. Det gör politiken extra spännande för en broiler som jag. Det sätter alla på prov och utmanar.

Det är dock synd att politikens lilla kärna; kompromissernas värld många gånger puttas åt sidan. Man får det att låta negativt att tillhöra ett så kallat ”partimaskineri”. Det tycker faktiskt inte jag. Det parti därifrån jag kommer, och jag vet att det gäller samma för andra partier, så jobbar på systematiskt, analytiskt och 24 / 7. Man jobbar på fältet, man engagerar och man lägger tusentals timmar på att försöka hitta den gyllene medelvägen. Ibland passar den inte alla. Men lojaliteten finns där. Man bygger tillsammans. Om det är fel? Absolut inte. Om det låter lika inne som det som Hjallis gör? Nej inte för stunden. Men det vinner i det långa loppet.

Vart jag vill komma med detta? Jo, som icke aktiv politiskt (men som en som följer med) så har jag följt med lokalpolitik den senaste tiden. Det svajar periodvis lite överallt. Jag älskar de ideologiska frågorna och det är ingen hemlighet att det är på den nationella nivån jag jobbat bäst. Ja där finns kohandel, där finns allt. Men där finns också en slags respekt, oftast i alla fall, i debatten. Man kan tycka jätteolika i en debatt. Det kan svaja, man kan verbalt gå åt den andras förslag. Men det politiska är över sen efteråt. Hackpolitiken på personlig nivå finns inte där på samma sätt som den nu syns i kommunalpolitiken och speciellt i fusionsdiskussioner.

Varför har man behov av att utanför det rent politiska smocka till varandra? Vem orkar med sånt? Varför köra med ångvält över den andra? Och observera att då tar jag inte ställning för någon. Politik är personligt men aldrig så personligt att folk och aktiva ska må dåligt av att vara med. Känna olust och obehag när man lägger sig. Det är det inte värt.

Genom åren har jag varit tacksam för det partimaskineri som jobbat outtröttligt och alltid sagt att ”det finns ett liv efter ett val också”. Och believe me, det gör ju det!

Debattera, läs på, analysera, kartlägg och tyck till. Men håna aldrig varandra, smäll aldrig till. Ingen arbetsgemenskap tolererar sånt. Och jo jag har många gånger blivit uppringd genom åren med ord som ”är du dum i huvudet” – idag kan jag skratta åt det. Det gjorde jag inte då kan jag säga. Det gav mig hård hud och livets bästa skola. Men en del kunde jag varit utan.

Så tagga ner lite. Livet ska levas utanför det politiska också . Och besluten blir definitivt bättre om man lite funderar på vad man säger och hur den andra känner sig. Det finns nämligen också ett politiskt välmående. Och jo, jag mår bättre om jag vet att min bänkgranne, som har heeelt fel åsikter, också kan somna gott.