”Ta de lugnt Malte, inte så snabbt” ropar jag efter honom när han taggad till tusen klättrar upp längs en bergskant. Han struntar blankt i mig och klättrar vidare. Nästsista hindret i Valhalla race på Norrvalla idag var en hög ramp… en fruktansvärd hög ramp tyckte jag.Malte hade övat och övat före men det gick inte. Så kom vi då till rampen och jag kommenderar honom att springa förbi hindret. ”Nähä, mamma, jag ska försöka”. Jag säger igen något om att vara försiktig och ser honom springa på sitt speciella sätt, lite linkandes, mot rampen, I full fart. Och se, han tar sig så långt upp att han får tag i repet och kan klättra ända upp. Jag lika chockad som han. Rusar runt rampen för att få tag i honom när han är uppe. Jag faller i leran, kommer mig upp och rusar till hans räddning. Tror jag då. Men han klättra själv ner också och är så lycklig att jag själv kunde börja storgråta. Han fixade det. Han gjorde det. Det som han bleknosad stått och sett på en tid. Han vadar genom det iskalla vattnet i det sista hindret och tar sig fram mot mål. Så lycklig att jag kan känna hans hjärta slå. 

Det är svårt det här med att vara lagom coachande. Jag lyckades inte alls idag utan förmanade mera än jag uppmuntrade. Inte sä lätt för två små att ha en förmanande mamma i bakhasorna när man ska tävla. Den äldre stack så hon hade jag ingen koll på.  Och hon slapp se sin mor falla i leran. 

Som Malte sa när han kom i mål och slängde sig på marken ”jag behöver mamma ingen skärmtid idag”… och så lade han till ”mamma, det här skulle du aldrig fixa”. Så nu är jag upp till bevis då i Toughest Finland i augusti i exakt samma skog som idag.