Har jag fått större huvud eller har den krympt? Samma fråga varje år. Minns första maj-paraden i Vörå när jag var liten. Jag undrade alltid varför äldre hade studentmössan liksom bak på huvudet. Nu vet jag varför. 

När jag putsade av den lilla vita, som jag egentligen inte hyser något speciellt förhållande till hade jag trott, så slog det mig vad den symboliserar för min del. Att man jobbat på genom åren. Att man velat veta mycket och ännu mera, att man velat klara sig i livet, att man liksom tagit kanske inte allt men mycket på allvar. Jag har alltid pluggat som en liten dåre. Jag fattade inte mig på de på min klass i  mitt gamla lågstadium som förkunnade att de minsann aldrig pluggade men de skrev goda betyg för det. Var det något fel på mig tro som var tvungen att läsa och öva för att nå goda betyg? Det trodde jag nämligen. Jag fick för mig att jag hade svårt att lära mig. Det hade jag inte. Men jag utvecklade ett intresse för studieteknik som rätt intressant så här i efterskott. Jag testade läsa in t.ex. provmaterial på band. Jag tjatade till mig en mikrofon och läste in på band. Och så lade jag det att rulla nattetid. Uppskattat av mina föräldrar? Nja, inte helt. De tyckte att sömnen inte skulle störas för min del och kom och släckte av bandspelaren, den lilla svarta dubbeldäckaren, när jag somnat. Senare blev jag plugghästen som var orolig inför varje prov Minns killen som sparkade i min stol varje gång jag hämtade mitt prov och väste att jag var en riktigt liten pinko och kryddade med svordom. Mamma viskade alltid att det är värt det senare. Att läsa, att lära sig, att vilja något. Det var alltid okej att inte prestera men bildningen och alla vägar dit uppmuntrades. 

Men hur som helst. Genom åren har jag ändå och kanske tack vare detta utvecklat en förmåga att våga testa gränser, jobba gränsöverskridande och söka nya tankar och projekt för jämnan. Det som jag gjorde i mitt flickrum typ 1989 (med blåa tapeter och utsikt mot slalombacken) fick rätt goda följder i det långa loppet. Det vill ju jag ge vidare. Tankarna. Inte mössan, inte prestationen. En utbildning garanterar ingenting, det är mycket som skall till ännu.  Men den ger en grund. Jag vill bara att mina barn ska veta att det lönar sig alltid att läsa sig nya saker. Att våga pröva. Att testa. Det ger absolut ingen självklar väg framåt, för där kommer allt från attityd till eget ansvar med. Men det finns inget bananskal att åka på framåt – det finns ingen kunskap där bara så där om den inte hämtas på något sätt. Allt har betydelse på sitt sätt.

Så för min del hade de där kvällarna i det gula huset den allra största delen i vad jag valde för bana i livet. Och tänk att jag fattade det först idag när den vita mössan lade sig mera på bakhuvudet än mitt på.