De sover tätt bredvid varandra i värmen. Våra yngsta. Båda två med blöjbak i luften. Milou sträcker handen efter Smilla i sömnen.
Hon är nio månader nu. Min och vår yngsta stjärna. Och jo jag tror på ödet som bekant, på dörrar som man väljer och inte väljer att öppna. Jag tror ju att en högre makt ville att denna lilla stjärna, guldklimpen vår, Milou skulle komma till oss. Nio månader efter att hon föddes så smeker jag hennes runda kinder. Så underbart rund. Håret lyser med sin frånvaro. Samma energi som de andra haft. Kluckande skratt och extremt lite gnäll. En vacker, en harmonisk, liten individ.

Jag hade kanske inte från början föreställt mig att vara en familj modell större. Men jo, jag har alltid velat ha många barn. Vi var tre stycken. Och tre systrar är en gåva sig. Jag visserligen sladdbarn men min beundran för dem var och är fortfarande konstant. De är vackra människor för mig. Mina systrar.
Så kom då livet och knackade på och berättade att jag förhoppningsvis skulle bli mamma till en fjärde. Först ska det erkännas att jag inte fick ihop det i mina tankar. Jag hade ju redan en baby, Smilla var liten, vi sov inget och jag hade börjat jobba fullt. Jag fick inte ihop det. Men livet fick ihop det. Nio månader efter hon kom och tog sitt första andetag så ser jag ju att livet och en högre makt ville mig väl. Det ville mig så hemskt mycket gott. Om jag vore religiös, vilket jag faktiskt också är, så ville sig nog det hela så att det fanns en plats att fylla i vårt hus. Den som skulle fylla det var den lilla flickan som föddes med smilgropar på kinderna.

Så ödet? Ja men ja! Öppna dörrar? Det också. Stänga dem? Jo, när det behövs.
Nio månader senare kan jag konstatera att jag kanske inte minns hemskt mycket av första tiden, de första månaderna, med extremt lite sömn och kaos. Men det jag minns är bara och endast vackert.