Jag sitter på knä framför tvättmaskinen en måndag kväll och viker tvätt. Hon ser mig inte. Min finis. Hon tror jag är utomhus. Så hon vrider upp volymen när låten despacito kommer på, slänger med håret och landar framför spegeln. Byxorna är rosa med ett medvetet trasigt hål på. Tröjan är så kort som den får vara enligt mig, dvs. måste över midjan. Läxorna gjorda och fräknarna lyser i ansiktet.
Just var hon en liten rundboll med ljust hår i nacken. En kort men fysisk stark krabat som kladdade runt med mat, var glad, sov nada men var oerhört snäll. Nu? En bestämd, harmonisk, snäll och litenstor flicka.

”Vad fin du är” säger jag. Och hon vänder sig hastigt om. ”Tycker du mamma”? Ja, det gör jag. Du är underbart fin. Så ler hon  – med stora gluggar som väntar på nya tänder. Och jag fattar att tiden den går.