Ni vet när tröttheten ramlar över en som en stor blöt hög. När man inte helt kan undvika att se i kors av grusiga ögon. När man passligt stopplar i sängöverkastet sitt och faller rakt in i väggen. Då man nickar till alla världens påhitt den sista tiden före läggdags. Man blir lite förlamad av trötthet och hamnar i ett läge där man blir åskådaren till alla möjliga upptåg. Ikväll spikade en på sin leksaksmoped medan en annan plockade med nagellack och en tredje rusade runt med en grön drake och ramlade passligt in i dörren i farten.

Ni vet säkert. Då brukar jag få en bild framför mig. Aprikosa sidenlakan och en iskall coca cola. Min ena syster hade just aprikosa sidenlakan när jag var liten. Det var det vackraste lakan jag sett. Ever. Det blev symbolen för kravlös vila. Känslan av lite lyx. Coca-colan ja den står för tiden efter Tyras födelse när vår lägenhet i Helsingfors var grymt augustivarm och jag svettade som ett tok på nätterna. Enda jag kunde tänka på när jag vaggade Tyra så var en iskall coca-cola med lime i. Den målbilden finns kvar faktiskt. Så nu gäller det då sidenlakan och en cola.

Sen hamnar jag alltid på det hårda golvet bredvid Smillas säng där jag sen inte vågar röra mig av rädsla för att hon tror att jag gör det möjligt för henne att testa gränserna.Jag somnar och vaknar med ett ryck 15 min senare. De aprikosa sidenlakanen är lååååångt borta. Coca colan likaså. Men målbilden den sitter.