Det susar liksom i träden när vi stiger ur bilen. Jag och våra två yngsta. Vi parkerar utanför kyrkan, den finaste av alla kyrkor. Vörå. Smilla skriker ”mommo kyrka (mommo representerar kyrkan för henne) jag meeeed”. Hjälper henne ur bilstolen och tar med Milou som ser glad ut oberoende vad. Öppnar porten till begravningsplanen, det är småkallt men vackert.

Vi vandrar sida vid sida mot pappa. Smilla pratar konstant. Jag ser till höger mot den ena sidostigen mot pappas grav och kommer ihåg de tunga stegen mot hans gravplats. Den dagen vi bar honom dit.

Väl framme lyser solen rakt mot honom. Hans grav badar i ljus. Smeker hjärtat på hans sten och Smilla vattnar. Hon pratar fortfarande konstant. Hon pratar om katter, kyrkan, mommo och sig själv. Skönt på något sätt. Smärtan över hans grav svischar alltid förbi när vi är där.

Sorgen är inte akut längre. Men nej, den försvinner ingenstans. Den har bara mjuknat. Det finns en djup sorg i att barnen aldrig fick se honom. Men jag berättar om honom nästan varje dag. Han var en väldigt okomplicerad människa, glad, oftast glad. ”Skryp” som han själv betecknade goda typer. Han var alltid där, kravlös i kärlek. Gränslös. Som det ska vara, som jag vill vara som förälder.

Och i går besökte några ”skryypa” typer honom. Pratade, vattnade, mindes. Allt är så enkelt med barn egentligen. De frågar, de skrattar, de undrar. Det är mycket svårare med vuxna som kan tycka att sorgen, saknaden blir för svår att prata om. Där allt blir mera konstlat och tyst. Här pratas det ikväll om allt. Smilla sjunger och Milou tuggar på bilnyckeln.

Det sägs att man lever kvar hos de sina. Det gör han faktiskt. Pappa.