”Det måste vara något fel på programmet” Säger han, vår träningsexpert som känner mig. Efter att jag gjort ett test i träningsprofilen. Den visade nämligen att jag inte har större målsättningar i träningen. Det rimmade lite fel med tanke på hur jag annars jobbar. Men efter fyra graviditeter, tjugo kilos övervikt varje gång och ett liv som kanske inte inbjuder till mindfulness alla dagar. Så är och har träningen varit mitt andningshål. Här tänker jag liksom inte prestera. Här är det min egentid. Självdisciplinen är stark som bara den. Men några maratonmål kunde jag inte tänka mig, Vill liksom bara må bra.
Någonstans den senaste tiden har plötsligt en känsla av mål för de 30 minuter om dagen jag gör. Vete katten i vilket skede den känslan behagade infinna sig. Så stod då Toughest där med sin ledning från Sverige och jag hörde mig själv skrocka på ”jaja, jodå, jag ska delta”. Efteråt sänkte sig en viss panik; vad har jag gjort? I vilket skede ska jag ha tid här då att förbereda mig? Hur många hinder kommer jag att fastna i och på? Kommer jag att bli pinsam iför medarbetarna? Hur kunde jag, nio månader efter en förlossning, tycka att jag pallade det här?

Så nu kl 06.30 efter en orolig natt där Milou hostat och Smilla varit mammig, så känner jag eufori. Värkande ben, tung kropp. Vetskapen om att jag gjorde en helt makalöst fin träningsrunda igår i skogen med min kollega Anna och en underbar träningscoach Joakim. Peppade mammor tänkte att fredagen var en bra dag för första träningsrundan i hinderbanan. Och vilken känsla. Från att säga ”neee, det där går inte” till att hänga över en hög trästock och tycka att man var drottningen över ungefär allt  Plötsligt insåg jag charmen med att ha ett litet mål med träningen igen. Vi lyfte traktorhjul, vi kravlade i sanden. Vilken känsla. Mina barn skulle säkert gå under av pinsamhet. För oss var det allt annat! Med en peppande Joakim som höll humöret vårt uppe och på G insåg jag också att mammor kan. Bara man får en push framåt. Bara man vågar testa.

”Kan man ha shorts och linne”? Frågar jag vår erfarna coach som intygar att jajamän det kan man ha och det har han alltid. Första utmaningen stod framför mig. Stockar på olika höjder och jag förväntas först kravla i sanden. ”Men du saaa att man kan ha shorts” försöker jag men inser att det bara är att slänga sig. Efter ungefär tio sekunder så är jag plötsligt en hinderförtjust fyrabarnsmamma som hittar muskler jag glömt bort. Och upptäcker att shorts och linne funkar. Bara attityden sitter.