Det hände sig att det fanns det allra vackraste träd som skådats i vår trädgård. Vår lilla trädgård bjöd nämligen på ett äkta sagoträd när vi flyttade in, eller Madickenträd, som vi kallar det. Det känns som introt till själva Madicken.. fattas bara grinden bredvid, men gungan finns där. Och trädkojan. Tryggt, sagolikt vackert och tja, barndom och vänskap. Här hänger de alla tre, snart fyra, och leker, klättrar, bråkar och umgås. På många sätt är det för mig en symbol för syskonskaran här hemma. Och som de bråkar, och som de ändå älskar varandra. 

Den äldsta är på läger igen, Wild Kids på Norrvalla, och lillebror vet inte till sig av längtan. Han vill sova i hennes säng, han vill ringa och han saknar. Kniper lite på Smilla i all längtan. Så kommer jag in i Tyras rum och under täcket ligger Smilla. Och Milou står svajande bredvid. Båda ser skyldiga ut. Det visar sig att de tömt Tyras skrin med örhängen. Smilla har petat in dem i sitt öra och Milou har tre pärlor i munnen.  ” Miiina hängen” säger Smilla. Nå, i hennes värld är allt de som andra har hennes.

Så ringer telefonen och ett kvitter hörs. Det är hon. Tyra. Hon som brukar hänga i Madickenträdet. Och utan henne är trädet inte lika roligt. Men så är livet. Hon kanske har lärt sig en del i just det trädet som packar hennes lilla ryggsäck för livet.