Vi har genomlevt det som egentligen kan vara småmysigt… men som oftast är ett tålamodstest (läs barn som vill ha allt, springer runt, försvinner i affären, dricker vatten i Prismans vattenstation, plockar i vagnen lika mycket som jag plockar ur.. och en evig kamp innan godishyllan är förbipasserad). Jag handlar sällan ensam. Oftast med alla barnen. Och varje gång jag står där vid kassan och plockar upp varor med några medmänniskor som trampar av irritation och nervositet bakom mig (ni vet; ”men taaaaar hennes varor aldrig sluuuut??”) och ser i ögonvrån hur någon går lite sönder när Smilla plötsligt får för sig att hon ska plocka ALLT på bandet, vilket innebär att alla varor går via henne… så då vet jag att jag är fem före att ha klarat kvällens utmaning. Nu är det bara att få alla ut till bilen. En i vagnen, två bredvid kivandes om vem som ska hålla godiset och så en tredje då under armen, oftast arg över något.

”Du är den BÄSTA mamman i hela världen” säger Malte och jag vet att hans starka uttalande ikväll hänför sig till att han fick en påse marshmellows. Fight i duschen, tvål på bastugolvet och tävling tillbaka till soffan. Mitt i allt är en borta och efter en del letande hittas tvååringen naken i gungan utomhus. Och vägrar komma in igen.

Samtidigt läser jag om en liten hjälte som inte har många dagar kvar i livet. Och jag tänker att alla sommarlov börjar inte med läger, glada och uttråkade barn och fredagshandel under irritation. Vad blind man blir liksom.

Man vet aldrig vad nästa dag bjuder på. Jag lever inte i den tron att jag skulle vara förskonad på något sätt från något. Och påminner mig om att denna kväll i Prisma på många sätt är lycka. På samma sätt som jag bäddar om små och lite större fötter när lampan släcks för natten. ”Gå igenom veckans schema mamma” säger min Malte. Och så gör vi det. Tyra somnar med boken i handen. Smilla slocknar till slut med fem gosisar i handen. Och Milou drar så djupa andetag i baby kan. Det är fredag i Västervik.