Jag tyckte att det var en sån utmärkt idé att själv  + fyra små med en viss resetrötthet och lite sömn i ryggen, dra till villan i Molpe. Vi hade för ovanlighetens skull varit jättesena med att förbereda sommaren och med fyra små är det inte så där överdrivet lätt eller lockande att städa och feja vid havet samtidigt som fyra under nio år antingen bråtas, rusar runt i alla buskar utan skor, har tråkigt, sparkar bollar i fönstren, sminkar sig (tror man alltså) i ansiktet men har misstagit en rakhyvel för en sminkborste (Smilla då förstås).Sådant liksom! Och så jag då alldeles för trött och kinkig. Om det var en bra kombination? Nej, skulle ju inte tro det.  Vi hann förbi sommartorget och fick med oss rökt sik i alla fall. Och nu sover de, jag kanske inte vågar säga det ordet för då vaknar med all säkerhet någon. 

Jag skulle läsa en saga om Ellens äppelträd och orden flöt ihop. Ni vet, när man märker att man halvsovandes läser en saga där man till slut inte vet vad man pratar om, ”mamma, du håller dig inte till bokens innehåll” säger en sofistikerad sexåring. Nej vete katten det. Jag har ingen aning om vad jag läste. Men något äppelträd handlade det inte om!

Men nu är dagen kanske lite i paket. Köksskåpen någorlunda ok, fönstren tvättade och ljusen tända. Stormen drar igång utanför. Vilken lycka alltså att en människa kan glömma vissa saker så fort. Plötsligt kändes det kanske inte såååå jobbigt det här med att packa vår stora bil full med allt möjligt och landa i sommarhuset Jag var inte århundradets mamma idag direkt. Men så bad jag också om förlåtelse för min kinkighet. Så att de vet att jag inget ont menade. Det är så underligt hur vissa saker aldrig glöms, hur kroppen, själen minns. Medan vissa saker bleknar ganska snabbt. Till och med en förlossing är nästan  glömd(nåja, det är väl att ta i)  en liten stund efter att babyn landat i famnen.  I morgon blir det regn sägs det. Då får jag satsa på att veta vad jag läser, får väl ta om boken om Ellens äppelträd 🙂