Hen sitter framför mig. Hen har varit väldigt ivrig på att få träffa mig och sälja sin grej. Jag har uppfattat hen som något i min ålder eller äldre. Så låter det i telefon. Min haka faller till golvet när hen, ungefär 20 år yngre än mig sätter sig framför mig. ”va, men i vilken ålder är du? Säger jag. De förbjudna orden. Usch det man absolut inte ska säga. Men hen var så himla övertygande i telefon och så påläst och så… erfaren. Och vilken överraskning. Och här, just här, gjorde jag ett megakardinalfel där jag borde haf haft skämskudden fram. Man frågar inte sånt. man tänker inte sånt. Och hen gör ett superjobb där och då. Låtsas inte om min kommentar och istället fokuserar hen på produkten. Och gör det perfekt.

Först är man för ung. Man hänvisas till barnbordet vid möte typ. Alla skrattar förtjust när man föreslår något galet och lägger det på ungdomens konto (sånt skulle jag vilja ha fortsättningsvis i så fall). Så har man tio år på sig under livets mest aktiva fas att bilda karriär. Känns det som. Samtidigt man torkar små näsor, tvättar galoner och vabbar. Sen trappar man ner i attraktion. Sägs det. Jag läste just att den första fasen inträder vid 40 för en kvinna och sen nästa vid 50. Hur fel som helst, säger hela jag. och många andra. Hur sant som helst säger de som upplevt det så. 

Jag läste en träffande kolumn av Cissi Elwin i ämnet. Hur man liksom först hör mantrat om sin ålder, ingen ser på en, man förbigås för man är en ”flicksnärta”. Om man klarar de åren så har man kommit långt. Jag har vässt armbågarna och lärt av de bästa. Samt aldrig haft sådana problem med mina arbeten. men nog upplevt många situationer som liknar det.  Däribland politiken. Men jo, också idrotten. Roligaste under åren var kanske citatet; ”Inga gröngölingar klarar kommunalpolitikens kärna” sades det och tittades på mig. Som då ändå kom från ett nationellt plan.  Jag tänkte att klarar man att delta i regeringsförhandlingar och tura ministern på möten så skall väl lokalpolitik gå också. Typ. Eller ”nå sidu, det här fattar du inte, du har inte varit med förut”. Nej men kanske just därför behövs nya krafter också. 

På alla arbetsplatser finns det en ung eller några för unga. Så är det inte. De är framtidens ledare. ”De är inte erfarna” sägs det. Strunt samma; det är just där det kloka ligger. De där möjligheterna att få bolag att växa. En härlig naivitet som gör allt möjligt! Som skapar nytt och gör att allt går vidare. Dessa måste vi lyfta bättre. För framtiden behöver goda ledare. Jag kan räkna  upp många av dem i Finland. Många kommande och många nuvarande. Också nära mig.

Och sen då? Jo men sen måste vi jobba så innerligt hårt med att åtminstone för kvinnor (jag vet faktiskt inte om män upplever det så här) utjämna framåt. Man ska inte behöva ha pulsklockan på under 10 år för att mäta hur mycket man ska hinna med. Men vi måste stöda varandra i det. Ge möjligheter, stöda och backa kvinnor under de åren som småbarnslivet är som tuffast. Jag har träffat människor som gjort just det med mig. Vilken lycka. 

Och vi måste se potentialen i att vi fortsätter växa.  Att karriären  växer efter 50, att vi då egentligen är ännu mera attraktiva; vi har lyckats behålla det vi vill genom åren, men med en djupare erfarenhet och mera tid att göra det. Är inte det en fullträff rakt av? Och det är dessutom det som är den starka och köpkraftiga åldern. Det betyder att vi måste som arbetsgivare ha en bred palett för att nå framgång!  Den ska egentligen ha allt. Mångfald. Det räcker inte med en policy som berättar hur du vill väl. Man måste fatta köpkraften i en bred trupp med mångfald. Mågfald är konkurrenskraft.

Som vanligt tycker jag att de andra nordiska länderna är aningen bättre på det här. För där PRATAR man om det. Det gör vi inte riktigt här. Ännu ett ämne som lite förbigås. Ta Amelia Adamos tidning Mappies i Sverige; finns liknande här? Superb tidning som fokuserar på kvinnans kraft och erfarenhet, Nej, jag vill inte bara läsa mode och smink  – jag vill ha livshistorier, jag vill ha tips, jag vill ha hälsa. Här finns den. Oberoende ålder. 

Morgondagens ledare och chefer behövs i alla varianter; kvinnor, män, unga och äldre. Och mittengänget, de hektiska åren, måste också kunna få vila i tankar, ord och gärningar. Hur vi skapar det då? Ingen aning. Men någonstans måste vi börja.

Ung, mitt i livet och äldre. Jag har väl alltid varit jag liksom. Oberoende. Men jag har lärt mig en hel del på färden och hoppas lära mig massor till! Det blir alltså bara bättre.