”Du vakna utan gråt” säger min favoritandläkare när han konstaterar att det var inga hål i tänderna denna gång heller. Att ha klarat sig från det i snart 40 år är inte så illa tycker jag.

Det kommer alltid en första och sista sommar. Däremellan skapas minnen, skratt, glädje, förväntningar, Däremellan är livet. Det är denna underbara flickas första sommar. Hon övar på att gå. Släppa taget. Hänger mig i benen hela tiden, kommer krypandes och skriker mammma. Det är bara en sommar det är så, vet ni. Sen stiger hon upp och går vidare. Man vet aldrig den där sista sommaren. Sista allt. Himla tur det, eller hur? När man vet det, om man vet det, blir det så skört. Så oerhört skört.

Milou, den lilla vackra snälla. Den ljuslockiga och ljuva. Den som försöker ta åt sig i syskonskaran. Som också ska ha plats. Som skrattar och fäktar när Smilla kommer. Som gråter när leksaken inte hålls kvar. Hennes väg, den vet man aldrig hur blir. Men jag lovar att jag ska göra det bästa för att den ska börja med syrener, sockerkaksdoft, gräs under tårna och trygga famnar.