Ja, jag visste inte om jag skulle lägga titeln på min favoritlåt ”unwritten” eller inte som rubrik. Oskrivna blad. Men fastnade för det vardagliga ovan. Det är tid att gå vidare, säger Uno Svenningsson i sin låt.

Idag åker jag mot Visby och Almedalsveckan (vänta er sköna uppdateringar härifrån nätverkandets Mecka) och samtidigt så når nyheten om att jag lämnar Folkhälsan er. Lämnar låter så dramatiskt. Jag går vidare mot nya utmaningar, öppnar en ny dörr efter snart nio år på vd-posten. Jag skulle kunna bli jättegråtmild vid det här laget och skriva fem A4 sidor om allt som varit genom åren och allt härligt som hänt. Men vem skulle vilja läsa det tänker jag? Det bevarar jag djupt i mitt hjärta och tillsammans med mina medarbetare.

En VD-post ska ha en viss rotation tycker jag, det ska komma in nya tankar och grejer efter ett visst antal år.  Jag blev VD som ung med andra ord och jag har gett järnet så in i backen de senaste åren. Med motgångar, lärdomar, klavertramp men jag vågar också säga att jag har fått vara med och leda en helt ny verksamhet, se något stenhärligt växa fram. Skapa nya brand. Omforma. Kompetenser anställas, nya studielinjer, galna grejer som Sean Banan och Måns Zelmerlöv, nya event på idrottssidan och Fredrik Reinfeldt i min bil. Och så himla mycket mera därtill.

Jag har siktat in mig på något helt nytt, vad det är kommer att lanseras i slutet av juli som det ser ut nu. Något jag aldrig gjort förut. Fruktansvärt läskigt och så in i norden härligt. Jag vågar säga att jag är en effektiv arbetsmyra som med tiden och åren lärt mig att hinder är till för att stigas över, krypas under eller helt förbigås. Allt är möjligt, det har jag också lärt mig. Genom försök och misstag. Att fatta beslut är en viktig förmåga. 

” Va, är du galen, du älskar ju det du gör nu” frågade en nära mig när jag berättade om mitt beslut. Nej, det är jag inte. Galen alltså. Jag är bara taggad på nästa steg. Och vet att det behövs nya människor, rotation och hela det. Här ska inte bli några pensioneringsposter, här ska det friskas upp emellan!

Det är onekligen svårt att lämna en arbetsgivare som man älskar, som alltid är där, som litar på en och stöder. Och jag är evigt tacksam för allt Folkhälsan lärt mig. Och här finns jag ännu ett halvår innan jag på riktigt slutar. Vid jultider tackar jag för mig.

”Mamma, kommer vi att få gå på sommarfester igen… om du slutar alltså. Får vi simma där igen? ” frågar Malte bedjande. Nå, totta kai får de det! ”åh, vad skööönt. Mamma, då är det väl okej då. Gör vad du vill säger jag. är du glad mamma? Jag tror du är det. ” säger Malte innan han somnar.

Livet. Så kort. Så härligt, Så oförutsägbart. Så orättvist ibland. Så hårt stundtals med käftsmällar så det står härliga till. Men så värt att leva varje minut för. Och så värt att själv ta ansvar för.

”Du är tuff du, men det har jag vetat hela tiden” sa en nära vän för någon dag sedan. Det har jag inte vetat själv direkt. Men det är skönt att känna att man vuxit, blivit tuffare när man når nästan halvvägs i livet.

(jo man kan vara prinsessa och brandman, samtidigt!)