Efter att den lilla nyheten om  att jag sadlar om kom ut så har jag kärleksbombats. Fullständigt. Och jag hade inte väntat mig. Men så det värmer! Tack, tack, tack! Den här veckan har jag liksom överraskats av medmänniskors vilja att heja på, ge stöd och värme. Lite så att det tog mig på säng! Det har väldigt mycket varit ”You go girl”. Till och med en kommentar av en tidigare skolkompis från 1998 sade just så. Och jag tänker”wow”.  Så fina ni är. 

Och så till en doldis i bloggen. Min man. Han syns inte så ofta här, säger han. Jag ska outa honom lite mera. Han är ingen direkt ”ja-sägare”. Om han, ekonomen, höjer tummen så då, ja då vågar man också. Jag är drömmare men också realist. Han är ekonom och mest realist. En söt sådan. En pålitlig sådan. Han är raka rör över hela linjen, tja, det kan jag vara också men i en mjukare version kanske.

Nå, hur som helst;  bakom varje dröm, nästan i alla fall, som kan bli verklighet, finns människor som tror och stöttar. Min man Andreas är en sådan som direkt tar mig ur eventuella galna drömmar om han ser att det barkar åt skogen. Det är han som säger nej när jag föreslår att han ska bygga en köksö på egen hand med hjälp av mig, och nej när jag tycker vi ska måla om igen och att jag ska göra det och även han som blir galen om jag tankar hans bil och inte tar kvitto (jag förstör hans bokföring de senaste tio åren på vad han tankar och hur ofta. Allt i fina tabeller. De ni!).

Så när han tyckte att jag skall tuta och köra, att jag ska testa nya saker och läser planer och nickar försiktigt. Hummar lite (det är inte direkt champagne och fest utan mera hummande då) och går från rum till rum, ställer relevanta frågor som jag kanske kan bli lite hispig på. Så tja, då är det väl knappast något som stoppar mig. Och det som ligger i luften just nu. Framtiden.

Men först; fotboll hela helgen. Inte min arena direkt, men barnen sköter den här biten galant. ”Du mamma, du blir ingen fotbollstränare någonsin. Du är rädd för bollen” säger han, sexåringen men ångrar sig och tänker att jag blivit sårad. Så han berömmer maten istället ”Åh mamma, detta är LÄCKERT! Det känns som om det här är inne i framtiden, så galet utsökt mamma”! Var han lär sig allt? Från barnkanalen givetvis.