Hej pappa, solen stiger upp i den stuga du byggde i slutet av 70-talet. Havet låter precis som det alltid gjort en varm sommarmorgon i juli. 14 juli. Din födelsedag. Ditt hus är fyllt med skratt och just nu sovande barn. Jag tror du gillar det så. Liv och rörelse. ”Barn ska synas och höras”, sa du. Väl märkt av att du fostrades under den tiden barn inte skulle höras. Under den tiden då riskvasten låg framme på bordet som ett hot.

Klockan är bara lite efter sex på morgonen men jag har svårt att sova i värmen. Det är sådana här vackra morgnar man bara inte får missa. Du brukar säga just det. Att sådant här inte får sovas bort. Det fanns tider då du väckte mig runt 05 för att vittja nät eller om höstarna för att det var dags för älgjakt. Jag saknar de stunderna. Jag njuter av tystnaden själv numera just de klockslagen. men minns mycket väl att vi satt i båten tidigt på morgonen och jag halvsov. Men jag visste det var viktigt för dig. Och jag visste att det var tid då det var vi som umgicks. Att titta på orrspelen tidiga morgnar var också din grej, Din slitna ryggsäck som du älskade var fylld med kaffe och mammas nybakta. Minns att jag satt där och dels tråkades ihjäl men dels också fascinerades. Av naturen. Av dig.

Så här på din födelsedag så brukar vi fira dig med jordgubbstårta. Alla var alltid hemma då du fyllde år. Det var viktigt sa du eftersom du ändå tyckte lite synd om dig sjäv som ”enda karln i gården”. ”För många kvinnor” sa du och skakade på huvudet ibland. Likväl satt du troget i soffan i min favoritaffär och väntade när kläder skulle provas. Där satt du i din läderjacka och keps från Vörå Maskin och traktor. ”je du färdig? Itt? Nähä, väntar tå”. Sa du.

Saknaden är len numera efter dig. Len men ändå så påtaglig.  På något sätt ser  jag och vi dig här fortfarande. Varje dag tänker jag på dig. Pratar om dig. Varje gång jag tar avgörande beslut tänker jag på dig. Vad du skulle ha sagt. Det fanns många drömmar också hos dig. Jag ska snart förverkliga en av de saker du drömde om men som du kanske inte vågade. Jag ska ta med dig dit. Du hade kanske hejat i smyg men lite avrått mig, du var ingen vän av drastiska beslut. Men i smyg, i smyg, hade du ändå gillat det och muttrat lite om  att inte flyga högre än vad vingarna bär. Men pappa, de bär mig. Det har de alltid gjort men jag var tvungen att få dem att växa till sig med tiden. Jag räknar med att de är starka nog nu.

Idag pappa ska Tyra springa sin första stafetttävling. I Närpes. Du hade varit självskriven där. Hon är lite nervös men jag tar mig an din attityd ”itt je så nouga. Man jär så bra man kan bara” sa du under tiderna du och jag åkte runt på friidrott. Jag försöker minnas din inställning. För den var skön. Du snackade aldrig om tävlingserfarenhet, inte om tider, inte om vem som fick vad eller var intresserad av medaljerna. Men du var intresserad av att jag gillade det.

”nu kommer en moffalåt” ropar Malte när Vikingarna spelar. Idag ska vi spela moffalåtar hela dagen. Vi ska äta jordgubbar och fira dig där du är.