Linns inlägg om arbetstider och arbetsformer väckte mig som en liten klocka i helgen. Jag är alltså ingen vän av stämpelklockor. Har upplevt så många gånger att liknande system kan vara hämmande. Tryggt är det och tydligt framför allt. Men att se kön i tiderna bildas framför klockan just före kl.16, det var ingen direkt skön känsla. Och kanske redan då, under mina jobb i tidig ålder, så drömde jag om andra sätt att arbeta. Nu styrs vi ju självklart av en tydlig lagstiftning vad gäller arbetstider och villkor, vilket är bra. Det skyddar, det tryggar och det ser till att oklarheter, som faktiskt kan hända, inte ska bli av. 

Jag är en tydlig vän av ”frihet under ansvar”. Min kreativa sida väcks till liv nattetid, fast numera har jag svängt lite och pallrar mig upp ultratidigt istället. Som chef har jag inte heller ro eller direkt tid att göra allt för mycket skapande arbete under dagens normala timmar – de upptas oftast av annat.  Så ansökningar, planer, tankar.. de kommer när resten sover. Jag tycker också om resultat- och prestationsbaserat jobb – jobbar man flexibelt, får jobbet gjort, så är jag absolut ingen som står med klockan i handen eller kikaren framför ögonen. Den chefen är jag inte. Jag är övertygad om och utgår från att alla vill göra sitt bästa och gör det också. Då kan man också bestämma en del av sin tid, om det är möjligt, själv. Nu går det inte att jämställa alla yrkesgrupper alls. Många har klienter med stränga tidtabeller och många yrkesgrupper måste vara på plats i princip hela arbetsskiftet. men det finns också andra sätt där att tänka nytt och stötta också för att känna av att man kan få vara med och påverka. För det är kanske det som det handlar om idag; man vill kunna påverka sin vardag och arbete. Vilket är en jättebra sak, det betyder också engagemang. 

Jag vågar påstå att arbetsklimatet och arbetsformer idag är en konkurrensfaktor. Därför finns också tävlingar som ”Finlands Bästa arbetsplats”. För att kunna konkurrera om talangerna, arbetskraften, intresserade och engagerade, så krävs det mera idag av en arbetsplats. Mera än enbart lönediskussioner. Man vill ha en vardag man kan påverka. man vill bidra på ett tydligt sätt, man söker arbetsplatser som kan ge det lilla extra.  Jag tycker det är underbart att det är så! Att man vågar prata om det. Att arbetstagare konkurrensutsätter, vill pröva annat emellan, och därmed också vill ge det lilla extra guldkornet. 

Nu är det inte så att alla gilla lösa tyglar, frihet och ansvar-tanken. Jag har också lärt mig att klara strukturer behövs om en sådan arbetstidsform skall fungera. ”lite ditåt” räcker inte. Det finns få saker som kan stressa en del så mycket som just oklarhet, osagda förväntningar mm. Samtidigt finns det de som bara älskar den tanken; deras kreatvitet vet inga gränser.  Så olika är vi och tur det! Det som är kanske det mest intressanta är att arbetsklimat och arbetstidsformer och vardag blivit en konkurrensfaktor att räkna med. Det innebär i sin tur att man som arbetsgivare måste och vill ge det extra och en mångsidighet för att möta upp olika kommande talanger och förmågor.