I Kasnäs. Idyllen, som saltkråkan ungefär. Vackert, nästan så att det skär i hjärtat. Underbar service och mottagande , kan inte fatta att vi inte har besökt stället mera än så här. Och barnen älskar det. Och husbilssemester.

Och vi har det bra här i familjeidyllen… som i filmerna om Sune. lite så är det här också. Smilla är väl Håkan Bråkan, Malte är Sune.. och min man är lite Rudolf tycker jag. Och ni vet semesterbilder. Åh så idylliskt och härligt det ser ut när någon postar allt. Vackra bilder, leende föräldrar, glada barn… så underbart. Men hörni, på riktigt, är det alltid så? Inte här i alla fall. 

Blandat med stunder av total lycka så kan det se ut så här; 

Alla bråkar om telefonerna. Smilla och Malte buffas och skall båda se på youtube.Milou tjuter och vill se på babblarna.  Tyra vill se på en spansk serie om en tjej som åker rullskridskor och sjunger. Det tar en timme innan ordningen är återställd efter allt kompromissande, småhotande och tröstande. Gråt, snorande och ja gud vet vad.

Maten. ”Äckigt och tråååkit” säger Smilla när maten kommer på bordet. Milou kastar sin mat och välter min tallrik. Potatisen, äggen och köttet landar i min famn.  De äldre siktar  in sig på glassen och anser att de inte heller behöver äta.

Värmen. Åh, ge mig isbitar och en frys. Svettdropparna faller om natten. Alla svettas. De två yngre skriker och kastar sig. De äldre vill se på film och är arga över tidig läggning. Smilla torkar snuvan och svetten i min klänning. Jag duschar dem igen, kyler ner och ber om att sömnen i något skede ska komma.

Köpbehovet. Nej, vi kan inte gå in i en affär utan att någon ska ha leksaker. De äldre kan man prata med. Nummer tre får man bära ut möjligen och nummer fyra sympatigråter.

MEN. Nu tänker ni redan att det här låter helt galet. Men jag har alltid undrat om allt alltid är så där idylliskt för alla andra på resor. Sandstränder, god mat, fixade föräldrar. Och inser att jag kanske bidrar med det också.  Neee… allting är inte saltkråkan här inte. Vi är mera Sune, Håkan och Rudolf.

Så lägger jag mig bakom Smilla, smeker hennes axel lätt. Hon viskar ”mamma” med sådan kärlek att jag baxnar. Där är det verkligt sköna. Bland svettiga lakan och snuviga näsor. Där är det som idyllen gömmer. De stunder jag när mig på och av.