”Ingenting funkar här inte” säger min tvååring dagligen. Blivande politiker? Mycket medveten om att ha rätt ton till sitt uttalande. ”Nä men du fattar ju inte” säger hennes äldsta syster och får svaret ”Dumma dumma dig”. Sen kom en rad andra ord som inte passar sig i tryck men som hon uppenbarligen utökat sitt ordförråd med. Intressant hur en tvåååring resonerar. Både härligt och frustrerande. Detta enorma självförtroende, denna underbara nyfikenhet, denna bestämdhet. Kan inte bara låta bli att älska denna ålder även om jag ibland på riktigt känner en viss oro innan vi kommer in i affären. För jag vet aldrig vad som kommer att hända till näst. Känslan när man kommer in med de fyra, lägger en i vagnen, de andra har redan hittat tuggummiautomaten och jag ser ljusbruna lockar som svajar iväg mellan hyllorna. I bästa fall så ropar hon, min Smilla, så att jag vet hur jag ska hitta henne. I värsta fall gömmer hon sig bakom en hylla eller bakom kassan. ”Kuckuu” säger hon när jag kallsvettig och med tre andra i släptåg för tag i henne och baxar över henne i en vagn.

Men så kommer de där stunderna som är alldeles enkla, så himla fina. Vi skulle se på ett par sandaler, bara åt henne. Hon vägrade ta på sig de som var lila. ”Inte min fääääg” sa hon och hittade ett par med prinsessor på som var för stora. Det gick inte att få dem av henne utan att ha orsakat en större scen. Så vi fick gå hand i hand till kassan i två storlekar för stora skor och där fick kassadamen klicka in dem från hennes fötter. Först efteråt fattade jag kanske att det var stort för henne. Som nummer tre får man ärva allt liksom. Hur ofta man får eget? Inte så ofta. Så detta var kvällarnas kväll för henne. Nya sandaler med prinsessor på.