Jag smeker henne sakta över det blonda håret. Det är efter midnatt och hon är nio år nu. Åskvädret dundrar utanför. Min och vår förstfödda. ”Vad ska det bliva av dig lilla vän” tänker jag när jag stoppar täcket om hennes ben. Det är hett. För hett för ett täcke. Men av gammal vana, ni vet.

Jag plockar ihop grejerna på hennes skrivbord. Hennes planscher och urklipp. Hon har ordning och reda med sig. Och när jag ser på bitarna av hennes fotbollsfoton som ligger i en skål… så tänker jag att något snällare hjärta finns inte. Smilla ertappades i hennes rum med en sax i handen. Det är orsaken till att hennes fotbollsfoton är i bitar. Tyra ser på mig och tänker att nu får jag spader snart och säger ”äh det gör ingenting. Kom Smilla så limmar vi”!. Egentligen vet jag att hon inte alls är glad. Hon blev ledsen. Men hon såg lillasyster och saxen som det var – en tvåårings verk. ”Hon är liten men hon bits” säger Tyra.

De växer som människor hela tiden och ibland händer det sig att man som mamma inte hänger med. Man tror en sak om sitt barn, som kanske inte alls är. Jag förklarar åt min medarbetare när Tyra skall hålla till på läger på Norrvalla att hon är så blyg och försiktig. Och att de gärna får titta till henne lite extra. Han svarar mig att det inte är någon fara. Hon först i kön på allt. Jag smygtittar när hon ska gå in på en timme med boxaren Jarkko Jussila. Hon känner ingen där. Hon vet inte att jag tittar heller. Av någon anledning ser hon till att det är hon själv som får bli Jarkkos partner den gången. Så oväntat att jag måste gnugga ögonen lite. Hon tar för sig. Så skönt.

Tyra har ett varmt hjärta och en hårt arbetande klipskhet. Hon vet själv inte om det men jag vet. Hon är en tävlingsmänniska som man måste hålla lugn. Jag måste som mamma betona att jag struntar i medaljerna och allt annat; hon är inte prestationen. Hon är Tyra Lowa Marianne och det bär henne vart hon vill i livet.

Jag släcker hennes rosa lampa och plockar undan boken om Asterix.

Det kommer att bli ett fint år Tyra. Nioåringen. Tredjeklassisten. Dottern och systern, vännen och barnbarnet. Det kommer att bli det året du lärde dig massor med nytt och sökte din väg framåt. Jag ser dig i vattenbrynet, du klättrar, du dyker och ditt väsen strålar. Ögonen strålar mot en av de söta killarna. Jag ser. Hon ser att jag ser. Hon ser att jag förstår att hon växer också. Förändras. Hon är inte längre tvååringen som var så mammig att hon aldrig släppte taget. Men hennes kramar är det samma som tidigare.

Grattis Tyra ❤ Du är allt och lite till.