Värderingar var det första jag och Linn avstämde med varandra innan vi gick in och satte Bertills&Jung Ab i verket. Familjevänlighet, flexibilitet, målsättningar, teamwork, tillväxtmål och framtidsvisioner. Här tänkte vi lika. Måste man alltid det? Tja, det underlättar betydligt om de som leder ett bolag har samma grundsyn, samma värderingar och också samma mål. Så jo, jag tror man måste tänka lika vad gäller värderingar. Annars är man lost och förlorad innan man ens börjat.

Det är skönt enkelt när man skapar nytt, helt nytt. Egentligen kan man ta de bästa bitarna från sina egna erfarenheter och bygga ihop en helhet. Nu är det ju inte så att värderingarna enbart bygger på ett visst eget behov och synsätt. Nej, så enkelt är det inte. Det finns självklart också en businesstanke bakom. Så pass slipade är vi förstås också. För mår man bra, så ja då presterar man också bättre. Man vill mera. Lite till hela tiden och man njuter av det. Vilken självklarhet egentligen. Och har man uttalade värderingar, ett brand som säger vad man är och strävar efter, så är det också lättare för samarbetspartners att välja. För det blir definitivt allt mera vanligt att man inte enbart väljer efter prislapparna utan efter en helhet som överenstämmer med eget synsätt och värdering.

Familjevänligheten och flexibilitet överhuvudtaget idag innebär att man som företagare och arbetsgivare är konkurrenskraftiga; Att man vågar måla utanför målarbokens streckade linjer. Att man helt enkelt kan locka talanger och en bredd i kunskap som gör att man skapar sin framgång. För framgång uppstår ju inte bara så där, utav intet. Eller som entreprenören Petter Stordahlen säger ”framgång är inte något man har, det är något man haft eller kan få”. En ständig strävan efter utveckling. Så här handlar det om att man inte lämnar i ett eget ”gotteri” över en upplevd framgång.

  Det kräver en hel del av synen på arbete – med andra ord rucka på gamla föreställningar. Ganska så lätt om man är ett litet bolag egentligen, ganska så svårt om man är en större koncern.  Att få en medarbetare att prestera max och sitt allra bästa så behöver inte betyda att det finns en färdig mall som passar alla.

Intelligens är handlingskraft sägs det. Till viss del i alla fall. Jag håller med. Förmågan att fatta beslut är inte given direkt. Den ska tränas upp. Och man ska hitta de rätta mentorerna och ha lyckan att ha fått jobba med de bästa cheferna. Det har jag nämligen fått. 

När jag var liten så hängde jag med pappa i hans paketbil nu som då. Den bilen som var tejpad med Vörå Elverks logon. Jag älskade doften av verkstad. Muttrar, skruvar, armaturer. Jag fick sortera och plocka.  Titta på när han kopplade in strömmen, som han brukar säga. Jag fick hänga, som Tyra skulle ha sagt. Ingen tog direkt notis om mig. Ingen fick mig heller att på något sätt känna mig överflödig, onödig, inte önskvärd för att jag var under 150 lång då och hade tandställning (ett tag i alla fall innan en karamell fastnade i den och jag drog ut halva tandställningen i misstag. Ingen skön historia)).  Jag var där och med. Jag vet inte ens om det handlade om en planerad syn på arbetslivet? Det var ingen uttänkt strategi då år 1988, men det var en grundvärdering. En värdering som idag dammas av igen.