Olof Röhlanders bok ligger framför mig; ”konsten att njuta av livet men ändå få saker gjorda”. Jag träffade Olof för ett antal år sedan. Hans föreläsning fascinerade redan då. Det råkade vara i ett politiskt sammanhang och hans uppgift var då att inspirera och coacha. Då var någon från pressen med också och jag minns att en artikel efteråt liksom gjorde narr av det hela, liksom förlöjligade en inspirationsföreläsning i det politiska.  Tog lösryckta citat ur Röhlanders föreläsning och kopplade ihop det med förenkling av andra nationella frågor. I dag måste jag ju säga att den mediarepresentanten kanske inte helt hängde med i den senaste utvecklingen eller vad syftet var.

Nu fick jag denna bok av min äldsta syster  – kanske som en start på en fin höst. Jag öppnar den och läser korta avsnitt så fort jag får ett par minuter över. Samtidigt sneglar jag på Allsång på Skansen efter att vi haft kalas för sisådär  18 stycken nioåringar. Milou kastar sönder skålen med frukter och Smilla biter på alla framlagda smörgåsar. Milou kastar osten och Tyra och Malte pratar oavbrutet. Frågar hur lång Sanna Nielsen är. Malte undrar om jag ”är nära 70 år” möter min blick och svarar själv” Åh mamma.. .jag menar du är säkert 19 år kanske?”. Denna gång fick han inget svar. Den lille verbale.

Hela Allsången avslutas med ”Jag vill leva la dolce vita” och som vanligt så är det svenska sättet så underbart för själen. Bara den sången liksom. Jo, jag avundas många gånger det folkliga i allt i Sverige. Det positiva. Det att man lyckas få en skön allmän känsla. Som Allsången. Och jag sneglar på Röhlanders text igen om att njuta av livet. VIsserligen handlar la dolce vita om att man vill leva i glamour. Och handen på hjärtat; vem blir inte gladare av lite glitter och läppstift ibland! Men poängen i det hela är kanske att vi njuter på olika sätt.  Röhlander lyfter just det; att ”slappna av och kopla bort” betyder inte hängmattan. Kanske för en del. Men inte för alla. Ögonblicket av njutning kan vara så olika.  ”Kopplar du aldrig bort” frågade en av mina vänners män mig en gång ”tror du att du är oersättlig”. Nej, verkligen inte. Jag smakade länge på den frågan. Undrade. Grävde lite i mina egna tankar. Trodde jag det? Kunde jag inte det? På något sätt landade det hela i att en tidig morgon med en kaffe, jobb och hoppeligen före det lite träning…ger mig en enorm lyckokänsla. Stunden av välbefinnande. Det lever jag på under dagen.

Som idag då när jag vaknade för sen vid 6.45 (jo måste upp före kl 06 om jag ska klara tiden), med nackspärr och Smillas fot i ansiktet. Men en nappflaska som runnit ut på kudden bredvid. Då kanske den där lyckokänslan inte helt infann sig.

Jag lyssnade på Kristin Kaspersen en sen kväll. Hon samtalade i karriärpodden och berättade om sitt liv, sin väg och hur hon ställer sina tankar. Så brukar ju också mina egna medarbetare, specialister inom mental träning, säga att man ska göra. Att man kan ställa sig själv och sina tankar. Så idag ignorerar jag min nackspärr, tar i tu med uppgifterna som skall göras och ser fram emot en långpromenad om sisådär 8 timmar.