Som chef skall man vara mycket. Det måste man i en sådan position. ”Klarar du inte det, så stig åt sidan” sa min far så länge han levde. Det var ju sant. Exakt det behövde man höra i stunder då man föll in i en ljuv självömkan. Man väljer själv sin väg men man ska vara medveten om att en ledarposition kräver sitt. Det kräver utveckling, lyssnande, misstag och också framgång. Så många gånger jag fått stå på ett podie och känt att wow! De här klarar jag, det här älskar jag, de här människorna gillar jag så mycket.Det här är livet. Lika många gånger har jag också varit obekväm och ett fåtal gånger genom historien har jag känt att dörren ut just då varit enklare.  Speciellt när jag varit tvungen att göra människor besvikna just där och då.

Skillnaden mellan självkänsla och självförtroende är märkbar. Som liten fick jag stämpeln dåligt självförtroende. Men de missade att min självkänsla var utmärkt. Bara för att jag var tyst och en lite nervös själ just då så betydde inte att jag automatiskt skulle ha svårt med mig själv. Att jag skulle gömma mig bakom mammas kjol, den bruna sträva kjolen, i all evighet. Nej, jag skulle komma att vilja växa. Lära mig stå upp med svettiga händer och vara rak i ryggen, som mamma sa att var viktigt.

Konsten att tro på sig själv kommer så mycket lättare om man alltid fått duga som man är. Hemma, i studierna och på jobbet. Men kom ihåg att det inte är synonymt med att man inte behöver förändras eller skall uppfylla det som behövs jobbmässigt.

Min barndom gav liksom den där grunden; att man inte spelar roller eller känt press.  Ingen lade en tia i min hand om jag fick full pott i provet eller om jag bäddade min säng. Mina föräldrar tyckte att det var saker jag skulle göra för mig själv, inte för attt bli belönad. Så glad jag är över det idag. Min prestation kopplades enbart till en kram och ett misslyckande kopplades till uppmuntran och kram. Vilka vägar jag än tog så möttes jag av en varm famn. Det gav självkänsla.

Lite så tänker jag det är att vara chef. Man måste våga gå in på självkänsla, egen och medarbetares. Om man gör ett misstag så möts man inte av en rosenrasande blick. Eller snäsig kommentar. Usch, jag ogillar sånt. Jag har aldrig gillat situationer där man själv eller en kollega hamnat i skottgluggen. Lönar det sig att vara mjukis? Inte alltid. Man bär fortfarande ett ansvar för verksamhet och personal. Gränserna skall vara tydliga och ramarna omge allt. Men det skall vara okej att våga vara lite mjukis  – det är rent av inne att våga se värderingar och leva efter dem. Till och med trendigt.