Välkommen hem

 

 

 

Den lilla runda handen greppar mina halsband, de kännspaka groparna som bebisar har på knogarna finns kvar. Hennes ljusa hår ligger inbäddat i en rosa filt och fram sticker bara en liten näsa. Hon somnar och jag lyfter henne i hennes spjälsäng. Jag baxnar av hennes doft. Hon kramar, kryper tätt intill. Visar sin uppskattning.

För ett år sedan föddes hon. Milou Dagny Madicken. Ett vackert och så lugnt barn. En lätt (nååjaaaa… lätt och lätt va…) förlossning som inte tog så länge. Blåa vackra ögon möter mina och jag tänker ”välkommen hem”. Den låt jag hört konstant på i flera månader före förlossningen. Till den repertoaren hörde också Vikingarnas ”tiotusen röda rosor”. Det ni 🙂

Hon aviserade sin ankomst som en liten överraskning. Smilla vara ju så liten då och jag funderade kallsvettigt hur det här skulle gå. Få detta att funka liksom, och hur jag kunde klara orken om jag också ville jobba. För det ville jag.

När man får ettan, tvåan, trean så är det mycket grattis och kram. Men med fyran så blev det antingen lite mera fnissigt (lite ovanligt med fyra för vissa) eller så blev det tyst runt mig. Som om vi vore smågalna. Därför var ”välkommen hem” så viktigt för mig.

Ni vet, när man har det tufft då är det helt avgörande vem man har runt sig. Helt avgörande. Kommentarerna är avgörande. Mitt i den lilla röran just då före julen 2016 så fanns mina ljusglimtar. Min mamma. Som alltid. ”Alla barn är så välkomna, det kommer att gå fint Anna, vi hjälps åt”.  Min underbara chef Stefan dit jag ringde i småpanik och skulle få ur mig att jag skulle få en fyra. Slutade med att jag hulkade fram det budskapet med tårar och han sa ”livet är så här Anna. Det är inget att fundera på. Livet bjuder på många fina saker”. Och så hade vi min ljuvliga hälsovårdare Monica som tog emot mig med öppna armar ”här får du ösa ur dig allt” sa hon med sin mjuka stämma och varma själ. Under tiden rev Smilla och Malte ner draperiet i hennes rum och välte ut sårvätskorna samt hann väga sig själva.

Och så mina närmaste vänner som övertygade mig om i början att detta skulle gå fint. Jag orkar. Vi orkar. Malte som förkunnade att detta var det bästa som hänt honom. Jag behövde sådant så mycket där och då.

Så hon landade i min famn för  exakt ett år sedan. Milou. Så var allt redan så självklart. Så här skulle det vara. Alltid. Hon var så vacker, så fin. Hon var vår.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s