Nej, jag behöver inte Thailand (har heller aldrig varit där), inte en lyxmiddag eller Spa. Även om det skulle vara underbart när jag tänker på det. Jag tar kaffekoppen och sätter mig på verandan i mörkret. Mitt Madickenträd (stort, yvigt, vackert, Lindgrenidyll) vajar i vinden. Det är varmt ännu. Kaffet är lent. Nej, ej heller har jag problem med att dricka kaffe vid midnatt. Jag somnar ändå som en sten sen om jag har möjlighet.

Det är väl här jag hämtar styrka och andas. Tio minuter med kaffe, i mörkret, nära träden.

”Ha, där fick han. Han tvingade oss att plocka upp chipsen som fallit… men där fick han sa jag mamma. Men han gömde dosan. Kan du snääälla mamma säga att han ska ge oss den” Säger en stursk sexåring som klampar in mitt i nattningen av de två yngsta. Hans bråk med pappa har lett till att han blivit av med tv-dosan. Och då behövs jag, tydligen.

Smilla vill inte heller sova utan vill ligga tätt intill. Pussar min hand och jag smeker hennes kind. Lilla ljuvliga människa. Jag gjorde något gott i mitt liv som fick er fyra.

Men tillbaka till Madickenträdet. Det finns hundratals sådana stunder vet ni. Varje dag. Men man missar så många av dem. Men nu, nu andas jag in. Och slappnar av för om ungefär en timme vaknar den yngsta igen och så går det på natten igenom. Det är en konst i sig att fatta Madickenträdet och hämta kraft så det räcker för länge framåt. Den kraften har jag inte alltid haft, jag har lärt mig ta fram den. Nu har den växt sjufalt. Kraften alltså.

Äpplen växer till sig i trädet ser jag. Och jag försöker ignorera sommarblommor som torkat. Jag borde rensa upp. Men rosorna blommar i alla fall. Ingen aning hur jag lyckats med det.  Och katten kommer med en råtta i munnen. Då är det dags att stänga för natten tänker jag.