De första fem kilometrarna undrade jag varför jag ALLTID måste säga ja till allt. De första kilometrarna av Toughest Finland alltså. 40 hinder och 8 km i kuperad terräng. Jag säger alltid ja till allt, nästan i alla fall. Min styrka och min svaghet rakt av. 

I vanliga fall hade jag resonerat som så att liknande lopp är för tuffa för mig,  Som vi svettades, peppade varandra och var smått skräckslagna. Så här efteråt är fingrarna svullna och ena foten utan känsel tillfälligt. Men jag gjorde det. Testade mina egna gränser. Och längs den banan så kändes det av att det här var ett team som inte ens behövde säga det självklara åt varandra. Det här var ett team som fattade varandra utan ord. Kändes unikt på något sätt. Styrkan i att ha varandra, känna varandra och jobba ihop.

Och någonstans mellan vitmossbeklädda klippor och stora ramper som skulle bestigas så tänkte jag på det här med att vara nyfiken. Driftigheten har jag skrivit om men att vara nyfiken. Vilken gåva om man kan fortsätta vara det. Utan fördomar. Jag laddade mig själv med tusen fördomar och negativa tankar den första halvtimmen. Jag var inte helt kompis med mig själv.  Sen insåg jag att jag lät som en gnällig en som hade all potential att dra ner alla andra i bottnen. Och så svängde det gradvis till att stiga utanför bekvämlighetszonen. 

Som när man slutar och börjar nytt jobb. Hur tryggt kan det inte vara att hållas där man är, för sällan är ju gräset speciellt mycket grönare. Tvärtom. Men man kan få en ny boost av att göra avkall på den bekvämligheten.  ”Tycker itt att du ska iss utsätt dig för sånt här” sa min mor när hon hörde om hinderbaneloppet. Vilken överraskning att hon var där och hejade och hölls där i timmar för att se om jag klarade mig.

På sistone har jag stigit ur bekvämligheten på många sätt. Jag har inte en blekblå aning om hur det ska gå. Men det gör gott åt själen.  Man sätter nya mål och höjder.  När man närmar sig 40 börjar man ifrågasätta igen, kanske inte krisa direkt men utmana egna tankar och val. Man har levt en stund och vill hinna ändra det som kan ändras. Kanske. Eller så vill man ha det som man har det. Men man vågar fråga sig själv på nya sätt. Så står jag där på kanten, säkert fyra meter upp i luften, och stirrar ner på gyttjan och vattengraven. Jag ska hoppa men det tar lite väl länge. Höjdrädd som jag är. TIll slut och efter mycket tvekande stiger jag ut i luften och passar på att ta en kallsup samtidigt jag landar. Iskallt, geggigt och en chock. Men sällan, på många år känns det som, har jag stigit ut från den bekantaste bekvämligheten och badat i gyttja. Idag gjorde jag det bokstavligen. Och det kändes urbra.