Jag står där mitt bland de gula blommorna vid villan. Sollid, som den kallas på pappret.  Stugan. Ända sedan min kusin sjöng Grymlings”där gullvivan blommar” för min far på begravningen så har jag inbillat mig att de här gula blommorna är gullviva. Det är det ju inte. Men jag vill tro det. Samtidigt rusar Smilla ut mot stranden och ropar att hon ser ett flygplan. Det är inget flygplan. Det är en helikopter. En som kommer till undansättning i nöd. Då visste jag inte att det gällde en vän, ,en vän som inte klarade sig. Som förlorades till havs i lördags. Det vände sig i hela mig när meddelandet kom. Nej, det här kunde ju inte stämma. Inte nu. Inte så här.

Jag har hela dagen försökt sätt ord på något. Jag vet inte vad ens. Men skriva något. Formulera. Men orden har inte gett med sig.

”Äh, slapen åååv” var hans råd till mig under studietiden då vi umgicks i studentföreningen. Där vi bildade en styrelse i tiderna. Han tyckte jag var uptight. Det var jag och är jag.  Jag är inte bra på att slappna av helt, under studietiden var jag usel på en sak; att festa. Låter ju småfånigt men jag kände inte mig hemma i sådana sammanhang förrän jag träffade på det här gänget som blev en styrelse inom studentlivet där. Då kunde jag lätta på förlåten. Den här vännen var alltid på hugget, alltid glad och alltid på debatthumör. Alltid med. Var den första som jag sett som cyklade med en portfölj på pakethållaren. Minns det som igår.

”I sin tidiga ungdom ingen vänder sig om” sjunger Grymlings. Så är det. Man gör ju inte det. Så plötsligt händer det som man inte tänkt. Den första vännen förloras. Och man stannar upp. Vem är jag, vad är jag och var är jag i livet.

Kanske det inte är så mycket ord det är frågan om. Kanske det är en ordlös gemenskap, styrka, det handlar om? Kanske är det en klapp på axeln? Orden kan vara avgörande ibland, ibland är det inte alls det.

”För en rik ålderdom”, sjunger Grymlings. Så hämtar jag en liten gnällig tjej från dagis. Skakar av mig den lilla paniken av att börja ett möte och sedan inse att ett barn inte är okej på dagis – paniken att ta sig iväg vidare och bryta det man gör. Små saker egentligen. Jag hämtar de alla fyra. Jag bryter kvällens planer. Inga hobbyn ikväll. Vi bakar, vi tvättar, plockar äpplen och kokar sylt.  Jag vände mig om med andra ord. Jag smeker  runda kinder, kammar hår med knutar i, klär på dockorna de kläder som läggs fram, kollar in matteläxan och sopar upp högar med lego. Kanske man inte alltid behöver ha ord?