Jag kommer in, häller upp en kaffe, sticker in huvudet i kansliet och klappar en medarbetare på axeln. Jag kunde skriva en roman, en novell, eller jag vet inte vad med superlativ om gott arbetsklimat. Jag kunde berätta om hur det känns att möta leende ansikten, sprudlande röster och glada varma toner. Och vet ni vad? Jag väljer att berätta just det. Det finns självklart tusen exempel på allt annat. Själv är jag utled på att läsa enbart negativa saker om arbetsklimat, ledarskap och mående överlag. Vi behöver också få läsa och ta till oss stunder där allt har gått bra. Där man testar nya saker. Där man vågar tänka annorlunda.

Som bäst förbereder jag en föreläsning om vikten av ett gott arbetsklimat, ledarskap och snällhet. Jo, ni läste rätt. Snällhet. Snällis. Mjukis, sa min far i tiderna. Det var ingen bra sak förut – då förknippade man det med att vara ”tasu” som man säger på dialekt. Idag är de ledare jag beundrar snälla. Handlingskraftiga hela vägen. Men de bär på en snällhet gentemot människan.

Och vad det gör med ett arbetsklimat? Tänk så här; hur underbart är det inte att möta just det jag beskrev ovan på morgonen? Rykande het kaffe och människor som genuint vill väl. Och vad det gör med produktivitet och kreativitet? Massor! Försök vara kreativ och effektiv i ett arbetsklimat som vilar tungt. Inte så lätt alls.

I det här läget kommer frågan om att ”sopa problem under mattan”. Men det gör inte snällisar heller. De tar i tu med dem. Man ska  därmed inte förknippa snällhet med någon slags handlingsförlamning eller undvikande av problem.

Jag tror själv det är det nya ledarskapet. Förmågan att fatta beslut, handlings- och genomförandekraft samt just en genuin snällhet.  De bästa cheferna jag haft, och jo jag har bara haft bra chefer, har varit mänskliga, snälla, lyhörda och dörren till deras rum har varit lätt att knacka på.

Så när jag sjunker ner i stolen hos ekonomipersonalen och skriver på papper samtidigt som vi fnissar och småpratar, så är det så himla varmt i själen. Att lämna rummet och gå via nästa rum, sticka in näsan igen och mötas av ” nämen är du här, vad roligt”, byta några ord om läget med en annan medarbetare som är på väg på ett möte och avslutande landa i rumskompisens glada sällskap… det är manna för själen. För en ledare, för en medarbetare, för en människa överlag. Jag tror att man presterar bäst de gångerna man får just den här näringen med jämna mellanrum och så att man klarar av att ge samma sak tillbaka mera än ofta.

Det är hemligheten bakom framgång på många håll. Så dags att lyfta snällhet som en konkurrensfaktor? Ja, men jag tycker ju helt klart det.