För länge länge sen så fanns ett vitt hus med en lummig lite igenväxt trädgård. Min farmor sa att det var den vackraste tomten i hela Vörå. Jag såg lite skeptiskt på henne minns jag. Pörnullbacken hette den. Ladugården vittnade om jordbruk i tiderna och det vita huset var ett sommarhus där rummen var rätt kalla, det doftade lite gammalt, gungstolen hade en brun noppig filt över sig. Och köksskåpen var lysande gula. Den långa sandvägen fram till huset var svår att cykla på. Den mjuka sanden fällde den lilla cykeln jag kom på. På sidan om sandvägen stod nöjda kor och tittade på vad jag hade för mig.

Traktorn var en David Brown och när det begav sig så fick jag sitta på släpet och samla in hö åt mina kaniner. Källaren i huset var mörk, kall och skräckinjagande. Tyckte jag. Men i och med att det fanns Rally-lemonad där så klarade jag av att ta mig ner för trapporna och hämta de åtråvärda flaskorna.

När jag plockade äppel i min egen trädgård ikväll så flimrade farmors trädgård förbi. Den var inte välvårdad. Den var vild och lite galen. Lika vild och otämjbar som hon var. Äppelträden hade tusen äppel. Bärbuskarna gav litervis med krusbär.  Pörnullbacken bjöd på allt och lite till. En egen värld.

Jag hade inte tänkt på den källaren på många år. Inte känt dofterna av den vilda trädgården som levde sitt eget liv. Men plötsligt saknade jag den. Tänkte att jag skulle älska att känna de dofterna igen. Och jag känner dem nästan så här en fredag… känner dem med all respekt och förväntan över nya trädgårdar.

(Jag och min kompis Anna-Lena utforskade allt i tiderna. Och cykeln bar oss båda))