Slappandes i en skön hotellsäng med en begynnande verksamhetsplan i famnen. Det är en typ av avslappning. Mjuk skön säng. Ljuva lakan. Det doftar gott. Men ändå. Den allra bästa avslappningen är diskborsten, tofflorna och Radio Vega. Och småbarn som leker bredvid. Men visst, hotellsäng är inte illa heller. I måttlig mängd. God mat, fina diskussioner och ett mörker som lägger sig utanför fönstret. Och jag vill bara vagga småbarn känns det som – mina armar är så tomma utan dem om nätterna. Utan att få stryka en liten kille över håret. Utan att plocka bort boken av Tyra som somnat med den i handen. Utan att springa upp för trapporna ungefär en gång varannan timme. ”Njut av en lång natt” säger en röst. Men jag gör aldrig det. Jag jobbar ikapp och saknar.

Så såg det ut de första dagarna denna vecka. Ikväll var det just vaggandets konst som tog sin tid. Äppelplockning, kakor i ugnen och föräldramöte. Under dagen myste jag med Linn i det rosa rummet med det gröna taket. Mötte många nya människor, pratade om saker som var utanför min bekvämlighetszon och kände flowet. Det är konstigt, underbart och så skönt när man hittar en partner där flowet bara öser över. Där vi kan vara tyst tillsammans. Men också skapa de magiska studerna, tillsammans med magiska människor. Linn. Jag beundrar henne. Vi är så olika men så otroligt lika.

För ett tag sedan skrev jag ett väldigt spontant, men genomtänkt, inlägg om det här med snälla chefer och vilken konkurrensfördel det är. Det fick en mäkta spridning. Nästa feelgood status handlar om leenden och just bara leenden. Alla vet att  arbetsplatser i sig bjuder på mycket annat än det. Livet också. Men de leenden och de snälla ord som cirkulerar runt en är det som bär samhället.

Det är så väldans skönt att ta båten över västerut. Mötas av småprat och leenden direkt man stiger av båten. ”Fejk” säger en del förståsigpåare från hemlandet. ”Strunt samma” säger jag. Det finns absolut inget som kan få en att lyfta så på en sekund som ett spontant, äkta leende. Att någon vill väl.

Någon gång suttit på möten där flowet har varit uppenbart? Där man myst, skrattat, argumenterat och utan någon som helst förutfattad mening om något fattat det bästa beslutet? Och om det inte varit det bästa beslutet så har det kanske ändå bidragit till att nytt uppstått. Nä, Inte? Då är det kanske dags då. Och allt handlar om människor. Människokonstellationer. Bemötanden. Man kan alltid börja med sig själv. Vad sprider man runt sig, vilka ord använder man när man argumenterar och hur bidrar man till vettiga sköna lösningar? Har man själv maktbehov? Hur lägger man upp en egen strategi och fattar man att win-win oftast leder till ettt gott resultat? Nja, så där enkelt är det ju inte. Men det löns alltid att fråga sig själv vart man är på väg nu som då. Mellan möten. I livet. Den frågan ställer jag mig varje kväll när jag släcker lampan. Om jag inte somnar på en sekund mellan två som snarkar och gnyr i sömnen. Och som inte kan sova en endaste hel natt. Där har jag ungefär noll flow. Men jag har accepterat det.

Jag är övertygad om att man kan välja sitt flow. Jag lyckas inte med det direkt alla dagar. Som just nu. Jag budgeterar för sista gången i det här underbara bolaget. FHU. Tillsammans med en underbar ekonomichef. Vet ni hur månag gånger vi haft ett icke-flow? Som vi ringt varandra vid midnatt (jepp, så funkar vi här) och gått igenom kostnadsställen. Försökt svänga på frågor. Söka svar. Ibland har vi mitt i allt fått just det där flowet. Ibland inte. Och nästa dag har vi så där smått hålögt försökt ta i tu med det igen. Men banne mig, vi har alltid lyckats i slutskedet.  För det behövs en flowpartner. Och det har jag alltid lyckats med att få. Ps. eller sett till att få det ❤