När jag var liten och det blev höst så ägnade jag morgonen åt att trampa sönder vattenpölar som frusit till is. Varför vet jag inte men det blev en morgonritual på den tiden. Bredvid mig stod min lilla dockvagn där min katt tvingats sova iklädd oftast en stickad mössa. Nå, mina morgonritualer har ändrat en del med åren. Det är lördag idag, morgonyogan inleds alltid i det skedet jag ger upp med att springa ut och in genom alla rum. Idag var det runt kl 06. En bra tid att stiga upp egentligen. Njuta av höstmörkret. Tända ljus. Smörja ansiktet som har trötta och lite svullna ögon. Kosmetologen sa att min hud skriker efter fukt. Men medan man smörjer alla andra här i huset, blöjbakar, torra små händer och näsor. Så glömmer man alltid bort sig själv. Nå, nu har mitt ansikte fått en rejäl fuktupplevelse i alla fall!

Kristin Kaspersen är en fin personlighet. Gillar hennes ”god morgon”statusar. Hennes träningsbilder. Hennes aura. Så är inte mina morgnar. Nästan aldrig. Här är det asigt kaos. Gröt som inte äts, ägg som kletas över hela bordet, någon skriker att det är dags för babblarna, en annan rusar runt och söker nycklarna, kaffet står kallt, någon vill spela på telefonen men får inte, den yngsta springer utan blöja med visa påföljder och tvättmaskinen rullar igen. Innan vi alla är ute i bilen på morgon känns det som om kallsvetten tar över mitt liv. ”Snart är det jul mamma,  kan jag börja skriva listan?” säger sexåringen mitt i kaoset och väntar sig ett papper eoch en penna för att sätta igång med det arbetet. Men sen. Sen blir det mindfulness. För sen blir det jobb ❤

Fast inte idag. Idag väntar vänner, småfolksmys, långkok, städning och röjning. Tänker jag i alla fall. Slutar med att jag drar igång världens bullbak som jag ångrar i det skedet inget jäser. För jag är lite som Linn brukar säga ”häller kaffe utan att använda mått”. Men ibland blir det bra det också.