”Sååå späckad tidtabell. Sååå fullt upp. Jo, men jag hinner inte tänka. Hur är det med dig då? Jo, men jag har inte hunnit för här är det så fullt med allt möjligt. Jobb 24/7 och fyra barn.  ” Usch vad jag är trött på att höra på mig själv. Jag menar, VEM har inte fullt upp och VEM definierar vad fullt upp är? Det har blivit lite av ett modeord och något man definierar sig själv med på många sätt. Det är en bra sak att tycka man har full fräs hela tiden. Och fast det är så, vem är intresserad av det? Är det något man måste ha för att vara viktig? Tja, det frågar jag mig själv. Har övat på att svara när folk frågar (typ mamma då som säger ”man jag skaaaa inte störa, för du har såå mycket”)  att tack, men jo, det rullar på. Nej, inte speciellt fullt alls då”:) Hur svårt som helst. Plötsligt tycker jag själv att jag har oceaner med tid. För att jag säger det högt och åt mig själv. Fatta hur skönt!

När man tar del av ungdomsbarometern och läser om unga flickors illamående så slår det ju en att på vissa ställen tycks tiden stå stilla.  Sexuella trakasserier, prestationskrav, illamåendet som väller över. Och här, just här, skulle jag vilja stoppa bandet och fundera på annat än skolan, projektpengar riktade för målgruppen (vilket förstås behövs) och kolla sig själv i spegeln. Som mamma.  Var är jag, vad säger jag, vad uppmuntrar jag och vilken förebild är jag?

”Nej men jag kan inte ta ansvar för det där, jag har tillräckligt med mitt”. Är ungefär det mantra man uttalar själv och hör när det kommer till samhället överlag. Men varför inte det? Vad ger mig rätt till det? Är det kanske  just så att det behövs lite flera som bryr sig om alla andra barn runt om. Som ser att det finns många små magiska människor överallt. Inte bara de egna. Inte bara det som är mitt. Kunde det minska illamåendet, stärka och bekräfta de små och unga och leda till att man själv också mår bättre. För visst gör man det om man kan vara med och åstadkomma något viktigt, ”Tjenare tjejer” säger jag käckt när jag går förbi Maltes kompisar. ”Veeeeem, var det..???? säger den ena högt” och den andra svarar ” Den där Malte Backs mamma! Hon pratar hela tiden……. och har alltid klackskor!”.

Just sånt, mera sånt. Mera snack och mera klack. Och mindre ensamhet.

Teamwork nedan leder alltid till resultat!