Min pappa, han var en mästare på det här. Han pratade överallt med vem som helst. Förutom om det helt låste sig och en idol kom emot. Som när han satt bredvid Tapio Korjus på läktaren en gång och var helt från sig. Men han fick inte till en öppningsreplik. Det här var jag tvungen att berätta för Korjus många år senare. Att jag jobbar och jobbat i nätverk med den som min far hyllade. Beundrade. Och inte vågade prata med. Men i övrigt fanns det inga hinder för hans smalltalk.  Till och med på sjön fanns det stunder då han styrde sin lilla fiskebåt mot en okänd sådan bara ”för att kolla läget”. Som ung trodde man att man kanske skulle dö av pinsamhet. Som när ett ”smalltalk på sjön” slutade med att hans motor fastnade i den andras nät. Typ. Men i övrigt var han en mästare.

Det  finns en oerhörd styrka i viljan och förmågan att smalltalka  – med vem som helst. Tystnad upplevs ibland som avståndstagande, fast det inte  är det. Förmågan är nog inte medfödd. Inte för mig i alla fall. Men de har tränats upp i diverse sammanhang. I dagens läge är det ett av mina kanske mest bekväma områden. Förmågan, modet, viljan och framförallt nyfikenheten att lära känna andra. Att inte behöva slänga sig in i djupodlade diskussioner direkt. Men att till exempel stanna upp och prata i kön till incheckningen. Att hänga med och bjuda på sig själv helt enkelt. Det har tagit mig in i många fina projekt genom åren. De mest pinsamma stunderna är de av tystnad när tystnad inte borde råda.

Och vem vet kvinnan i incheckningen kan råka vara nästa kund eller nästa samarbetspartner. Och då är just det där första smalltalket guld.

Smilla tycks också ha ärvt det här med att snacka. Hon snackar på fritt och med stor nyfikenhet när Maltes vänner kommer. Hon hänger i rummet (läs, bryter sig in), pratar på, svarar med fel grejer när de möjligen råkar tilltala henne och hon fortsätter sin jakt på pratsällskap oberoende vad. Milou är kanske inte den mest givande för Smilla i detta sammanhang eftersom hon konstant svarar på allt med ”mamma, babbal(babblarna)). Men Smilla. Jag måste ge henne credit här. Hon pratar på och hon bryter isen överallt.

Vikten av smalltalk börjar tidigt i livet. Kanske som en del av socialt kunnande. Det kan ta vem som helst långt på väg. Eller som min far sa när vi kom någonstans ”Måst ga och si vem som e jär idag” –  så slutade det med att han var väck i ett par timmar.

 

 

Observera att detta nedan inte är smalltalk. Det är ren fight.