Tänk förmågor

799A1177

Nej, detta var inte en bra natt. Ögonen var som klot efter att ha stigit upp en gång i timmen den senaste natten. Men hej, ny dag, nya kalas – som Malte säger! Efter att ha släpat mig ut på en löptur där min kropp bara skrek jajamensan men hjärnan ropade efter vila, så kom vi överens. Jag och mig själv då om att lyssna på en podd och jogga sakta. Och vet ni, efter att ha känt mig som en sliten mamma i stil med filmernas ”rullar i håret, sliten morgonrock och en tobak under spisfläkten (skojar bara ju, jag har aldrig ens rört en sådan)” så förvandlades jag till en rödkindad och svettig mamma som betade av framgångspoddens senaste och avslutade med Pointer Sisters ”Jump”. Och sen var dagen min.

 

Jag scrollade igenom kommentarerna på Linns blogg kring föräldraledigheter och hur man borde välja. Varför man inte väljer alla gånger.  Och ja… tja. Jag blev både provocerad (det bor en politiker i mig ännu. Jag vill ta mikrofonen  i hand och debattera liksom) och småchockad. Men också glad över människor som försöker, som jobbar på, testar nya vägar. Och vill. Som inte bara tar de vägarna man måste ta.  Mycket går om man vill.

Nu tänker jag inte ens gå in i de politiska incitament som borde göras för att öka jämställdheten eller vad vi borde och faktiskt kan göra redan i kommunerna. För det är MYCKET! För det krävs ett nytt inlägg. Kostnader för föräldraledighet ska bäras av alla och de ska ses som en investering för samhället. Inte egentligen en kostnad.

Men oberoende vad så är attityderna bärande i allt. Det ser man ju politiskt. Det är inte ideologi alla gånger – det är attityd.

Jag är övertygad om det. Det finns vägar att välja, om man vill. Den kommentar där i Linns kommentarfält som lämnade att gnaga i mitt inre var den som skrev att ”man inte helst anställer unga kvinnor med tanke på kostnaderna”. Och jag bara, VAD? Nej, man får inte säga så mera. Det är en sak. Att det finns människor som tycker så här. Är en annan. För det finns det. Men har jag levt i en skyddad värld? Har jag skapat en skyddad värld de senaste åren eller har jag varit med och skapat en ny värld? Jag hoppas på en ny.

För var är pratet om kompetens, talang, jakten på nya tankar i företagen. Stannar man vid ”nä men hon är ung. Hon får barn snart. Det kostar”. Inte så att man ens pyttelite då funderar på vad det är man säger och tänker? Jag har anställt höggravida, jag har anställt unga och äldre;  jag har anställt förmågor! Inte en sekund funderat på om detta kanske betyder en mammaledighet eller pappaledighet. Hur galet enspårigt är inte det? Vill man maxa företagets framgång, då måste man fråga sig andra frågor än mammaledigheter och också pappaledigheter (även om få kanske får den frågan). Annars är man på djupt vatten.

 

 

20180213_154256

Men usch ja. Jag minns  ju själv en gång i tiden när jag en enda gång fick en kommentar om att jag är en risk som ung kvinna. Jag fattade inte vad som menades förrän jag kom ut från det rummet. Så innerligt glad jag är att jag haft och har förmånen att arbeta med människor och på arbetsplatser där man tänker liksom framåt, på hur man vill bygga företag. Hur man tar fram förmågor. Oberoende var i livet man är. Det är väl kanske där diskussionen borde finnas på samhällsnivå?  Min förra chef anställde mig med en nio månaders baby under armen. Hon rev ner hans kontor under intervjun. Det är just där och då. När kallsvetten rinner längs ryggraden som man inser att så här är livet. Om någon ger en chansen under de där mest utmanande stunderna, ja då skall jag ge något  tillbaka också! Även till andra unga som står i samma situation som jag gjorde.

Vad gäller individer, du och jag. Så är så klart ens egna förhoppningar om livet, värderingar, åsikter, känslor bärande för alla livsval. Men någonstans tror jag ju att man vill vara med och bidra till något bättre, till mera jämställt, till att ens döttrar inte ska stå och knyta näven i fickan och undra om just det där jobbet gick förbi henne, inte på grund av lämplighet utan på grund av att hon var ”i fel ålder. Och kvinna”. Att mamma och pappa, eller mamma och mamma, pappa och pappa ska kunna hjälpa varandra i livet. Skapa en familj där man tror på att alla har likadana möjligheter i livet och ta ansvar för de tankarna och drömmmarna också.

Men sen gott folk. Attityder. Hur man bemöter varandra, hjälper varandra . Inte skuldbelägger. Om det är något vi, speciellt mammor,  har nog av så är det skuldbeläggande.

12239513_925142540908015_6008787021701540565_n

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s