Med boken om omgivningslära, barrträd och mitt i förklaringen om vad det betyder att vatten avdunstar, så somnar jag i Tyras säng. Och hon somnar bredvid. Vi har båda småvått hår och jag vaknar med ett ryck en timme senare. Inte så medveten om var jag är, vad klockan är och vad jag egentligen borde göra. Rusar upp, släcker hennes lampa, smyger ner till tvättmaskinen sorterar kläder och tar i tu med morgondagens jobb. Och njuter av det. ”Du ska inte tro du är oersättlig på jobbet” sa en man åt mig för ett par år sedan när han ansåg att jag jobbade på tok för mycket. ”Men om man njuter av det då? Om man själv behöver det då?” frågade jag honom samtidigt. På det fick jag inget svar.

Hösten och oktober är alltid en fartfylld månad. ”Hoppas det lugnar sig sen” säger vi. Egentligen hoppas jag det inte. Egentligen älskar jag fart, fläkt och händelser hela tiden. Egentligen triggas jag av det. ”Arbeit på du bara” brukade pappa säga. Ni märker att när det kommer till motivationscitat så triggas jag av det enkla, det tydliga, det råbarkade. Inget daddande liksom. ”Stig åt sidan om du inte klarar det. Det finns andra som vill” sa han också och jag tyckte ofantligt synd om mig själv då. Han, min far, var å andra sidan en riktig supermjukis men det låtsades han inte om när han levererade livsvisdomar till höger och vänster. Han ville vara tuff. Ville berätta var skåpet ska stå även om han sist och slutligen darrade av lycka när det gick bra för hans barn. Men det sa han inte. Fast vi visste det.

Idag träffade jag några studerande från hanken som ville göra en intervju. Vi pratade kommunikation, varumärke och strategi. Jag pratade som om jag sålde allt och lite till. Och jag blev så ofantligt glad över att träffa studerande. Där och då slog det mig. Det kändes som igår. Men det var det inte. Det är ett tag sedan jag studerade själv en kunde känna av förväntan på livet, på jobb, på framgång. Uppsluppenheten. Drivet.

De smittade av sig energi på mig idag. När jag behövde det som mest! Och någonstans  i diskussionen om barrträd och lövträd med Tyra så tänker jag att ”inte sant så tiden går, snart är nioåringen där. Ute i studielivet”. Och jag? ”Du är inte så gammal som du kan se ut ibland mamma. Men det är mest på kvällarna du ser ….gammal ut. ” säger Malte. Det bjuder jag på.