39 år nu. Snart 40. De första jämna som jag stannat upp och reflekterat.

Med ”lugna favoriter” i etern och datorn framför mig så tuffade vi mot huvudstaden. Jag hade skrivit ett inlägg om cancer. Om pappa. Om nattsvarta dagar och rosa framtid. Men jag kände att idag fick det bli något annat.  Och nu är vi på väg åt andra hållet. Hemåt. Att få föreläsa på samma event som Pekka Haavisto, Navid Modiri och Alexandra Pascalidou – det är ingen illa dag direkt. Får man göra sånt här på sina födelsedagar så fyller jag gärna flera gånger. Som en präktig bonus så sjöng Sören Lillkung, jo fondchefen, tillsammans med publiken för mig. Lite coolt. Nästan så att jag fick kväva en tår. Och sen väntade finaste Linn och Malin på mig med sushi och skumppa. Hur lyx! Nu sitter jag bredvid en tidigare minister från sdp men jag har inte mod nog att inleda en konversation här i tågvagnen i stil  med yrkesutbildningsreformen. Får jobba istället!

Men nu, fab40 året har inletts. Jag minns när min egen mamma fyllde 40 år. Hon fick en väggklocka som hon var stolt över och jag lyckades dra ner den med ett hopprep en tid senare. Jag var inte populär då minns jag.  Men hur som helst, jag tyckte 40 var jättegammalt. Det var släktkalas med smörgåstårta och hon fick en vimpel från kommunen.  Så känner jag att min nästa dag, den jämna, inte ska bli. Inga vimplar här inte.

För många år sedan var jag småbesatt av att titta på SATC, med Sarah Jessica Parker och gänget. Där pratade man om fab40. Och jag tänkte att just så där creisi vill jag också vara sen, någon gång, Så häftiga kvinnor. Så fräcka. Så annorlunda. Nu blev jag ju inte direkt en avbild där men visst är det creisigt att ha fött fyra barn på åtta år – didn´t see that one coming, haha! Och att jag gillar mig själv ännu. Kanske mera än tidigare. Mera avslappnad, mera säker på att jag vågar och kan. Mera glad i livet.

Mera tacksam. Och mindre krävande. Mindre brydd i tjafs och mera klar över vad och vem jag vill lägga min energi på. Skönt! Min äldsta syster brukar inte hålla koll på sin ålder . hon är upptagen med allt annat. Typ livet.  Nu förstår jag henne. Jag vet att jag är på väg mot FAB 40 men känner att jag lika gärna kunde vara 38 eller 41. Hur som helst. Att ha startat eget med en underbar professionell partner innan fyllda 40. Och ha funkat som VD sen 29 är något jag inte heller trodde skulle hända.  Men smygdrömma kan man ju alltid.  Att leda företag var ingenting för mig tänkte jag under de unga åren. Sen är jag av den sorten att jag till slut ändå knyter näven i fickan och tänker som Ivana Trump : ”don´t get mad, get even”

Med en fin man och våra fyra små så stretar man ju vidare. Man vill vidare. Man fortsätter drömma. Eller som man säger i SATC; just keep going.