Hon kom med lasagnen

 20170616_13090520170818_204521

Så kom hon. Den starka, den vars armar burit mig och mina syskon och alla barnbarnen. Så kom hon. I sin röda bil. Men frysväskan. Plockade ut nybakta bullar och färdigt fixad lasagne. Barnen tömde alla hennes lasagneformar. ”Får jag snäääälllla äta efter jumppan lite också” sa Tyra och hängde över ugnsformen. Mamma var här. Mommo med andra ord. Hon steg in som den räddande ängeln hon är när tidtabellerna inte håller, båda plötsligt hamnar på resa och barnens vardag ska löpa tryggt. Där står hon. Med all kärlek liksom. Jag kommer hem vid midnatt och där står hon i fönstret, väntandes på mig. ”Oj vad du ska vara trött, Hur har det gått”? Säger hon och ser så liten men så stark ut i sin vita pyjamas. Barnen snarkar och hemmet är varmt.

När man jobbar mycket. När man satsar. Vem man än är i livet och var man än är. Så är det helt klart att det är guld att ha människor runt sig som stöttar. Som hejar. Som hjälper en lösa allt. Mina systrar är två andra som alltid hejat, testat mig så att jag inte gått och gjort allt för dumma saker men också varit glada med mig när jag varit glad. Och buffat upp mig när jag varit ledsen. ”Oj, så härligt med egen byrå” säger min äldsta syster Caroline och jag vet att hon så menar det.

Så lasagnen, en krämig och god variant, är kärlek här i huset. När hon kommer, min mamma, så fylls vårt hus med extra värme och extra hjärtslag. ”Gullavänner” säger hon när barnbarnen rasar in. Och hennes armar bär oss alla – fortsättningsvis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s