Rosa himlar och mörka nätter

Cancer. Vilken käftsmäll det var. Jag minns de dagarna kring diagnosen, de som förändrade allt för oss. Vi visste direkt att det var livshotande. Att diagnosen var väldigt dåligt bud. Men klamrade oss fast vid allt. Jag minns allt – nästan i klockslag  – den dagen diagnosen kom. Jag minns att det regnade nästa morgon. Jag minns att jag svarade i telefonen där hemma. Jag minns att vi hade vita gardiner. Det vräkte ner.  Jag minns att jag tänkte att himlen öppnade sig. Den sörjde i förtid.

 

15027590_10154105858326864_8139666861827060153_n

Jag minns att jag höll honom. Pappa. Jag minns att jag sprang i regnet, hulkandes och att jag stannade med stickningar i sidan. Jag minns att jag åt räkor den kvällen och det smakade ingenting. Jag minns läkarens min och jag minns kylan som spred sig inuti.  Jag minns pappas ögon. Och smärtan.

Ja, jag minns allt. Men han var så mycket mera. Inte alla diagnoser slutar så här och så här snabbt. Som för pappa. Han hade några av kanske de värsta. Det är så viktigt att komma ihåg att långt ifrån allt slutar så här. Därför är det rosa så viktigt. Därför blir jag tårögd när jag går in på vbls hemsida och allt är rosa. Det är så himla fint. Tänk att företag gör sånt här! Och jag älskar att höbalarna är rosa. Det signalerar något väldigt viktigt. Här rinner tårarna när jag möter de rosa höbalarna. Underbar idé.

För han var så mycket mera min pappa än de sista tre månaderna.. Han var allt och lite till.

Han tänkte inte dö. Vi som blev kvar bannade sjukdomen och hatade den innerligt. Vi som höll honom till  slutet och vars stol för alltid blev tom.

Men han var så mycket mera och så mycket annat. Idag fortsätter han hjälpa. Hans fond delar ut medel för de som behöver det i hans hemkommun. Det skulle han ha gillat. Och gillar där han är.

Det rosa bandet bär jag med stolthet och är glad över att veta att cancer är så mycket annat och så mycket mera. Att höja blicken från det egna och tänka att det är så många som lever idag med olika diagnoser. Lever tufft men lever väl. Allt man kan hjälpa till med så är hemåt. För alla.

Och för pappas del så tänker jag att han levde så mycket i rosa i sitt liv egentligen. Att det nattsvarta måste gömmas och glömmas numera. Det finns där. Men. Han älskade livet. Det hoppas jag att det rosa bandet kan bidra med att få flera att göra länge framåt.

22237173_10155040205096864_1667082048_n _DSC1608 ps 2 FÖRMINSKADFoto Malin Åbrandt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s