Inte? Nej, inte jag heller alla dagar. Inte är det Strömsö i knutarna här heller varje dag. Trots att jag fysiskt inte bor så långt ifrån självaste högborgen Strömsö.

När jag var liten och hälsade på farmor i hennes hus i Jörala, ett vitt med gröna knutar, så doftade det alltid gammalt tyckte jag.  Inte så där på ett negativt sätt. Snarare bara så att huset andades förgången tid i nutid. Hon var ingen fejare direkt och gillade mest att prata och dricka kaffe. Resten fick stå liksom. Och så gillade hon allt som hände i Sverige, alla program, alla människor och mest av allt; Tore Skogman. Hon delade andäktigt ut hans autograf åt oss tidigt 80-tal. Och uppmanade mig att vara tacksam. På väggen i hennes kök så fanns en bonad, en vit med broderad text. ”Vet du vad, sitt ner och var glad”. Så stod det med sirlig text. Jag stirrade alltid på den som barn, åt en torr bulle och undrade över just den bonaden. Den var fräck tyckte jag. Lite burdus. Lite rättfram, precis som hon var.

Många många år senare har jag hittat en annan poäng i den. Det där med att vara glad, nöjd och tacksam. Att fokusera på livet. Att lista det goda i jobbet. Att inte alltid hitta grejer där skon klämmer. Inte fokusera i detalj.

Så här nu när jag snart lämnar en vd-post efter så många fina år så skriver jag ett litet inbördes testamente åt mig själv. Som handlar om hur ofta jag lyckats vara och förmedla glad, nöjd och också tacksam? Hoppas ganska ofta.

Som ledare tror jag på att det viktigaste man måste jobba med när det gäller strategier så är ett helhetsgrepp. När man inte har det eller får det, då är det svårt att navigera åt något håll alls. När problem hopar sig, allt knackar på och saker inte funkar. Då är det lätt att man tappar fokus, börjar se det negativa, söker detaljer som inte har någon som helst betydelse. Hittar fel som inte ger svar på helhetsgreppet. En ledare och chef skall kunna ge förtroende och lita på medarbetare. Som känt är jag ingen vän av stämpelklockor, tycker de är begränsande (så klart förstår jag också att vissa jobb helt enkelt måste ha dem för att fungera rätt). Och i det här jobbet har det lyckats med att ge förtroende. Alla har förvaltat det väl. Om det skett missförstånd så har det ofta varit så att förväntningarna inte varit direkt kommunicerade heller från min sida.

Förlåtandets kultur. Jag älskar det ordet. Det låter religiöst. Men handlar om något fint. Det som inte funkar överallt; att kunna se förbi misstag som görs. Låta misstag ske, inte hacka, inte skälla, bara försöka på nytt. Jag tror att de arbetsgemenskaper där en stor del utmattning finns saknar bland annat förlåtandets kultur. En rädd gemenskap blir en förlamande sådan. En gemenskap utan mål, blir en fumlande en och en gemenskap med tighta band och rätta värdeledare – de kan uppnå vad som helst.

Så trots febriga barn, en natt där mitt huvud inte fanns på kudden så många minuter i sträck så testar jag på att säga; glad, nöjd och tacksam. Vad åstadkom jag i natt?Jo jag var där, baddandes feberheta små kinder med kalla handdukar (även om jag fick en knubbig liten hand hårt i ögat som tack) och vaggade till sömns även om jag i ett skede tänkte att jag själv bara lägger mig raklång på golvet snart. Men jag är glad över att jag var här och just där. Tacksam över att febern är sånt som går över. Och nöjd över att jag ändå, trots en del små bekymmer och orsomoment, kan känna en säkerhet i mina val.

Så farmor,  om du hör mig där du är. Det var ingen fräck bonad du hade där på väggen i det lilla köket. Den som var gulnande vit och hade blåa broderier. Den var rättfram bara. Sann, ärlig och utan krusiduller.