En chef är framför allt människan. Och jag har haft bara goda chefer. Ibland blir det provocerande när jag säger det, för det hör liksom till att man inte ska tycka så. Kanske jag har haft extremt tur men jag har träffat sådana som både lyft mig, hjälpt mig, trott på mig och väntat ut mig. Som ställt krav på mig och som haft höga förväntningar. Mentorer hela vägen. Nu ska jag berätta om fem stycken som anställt mig i tiderna. Som gett mig möjligheten.

Så nu kör vi;

Året är 2002 och jag blir magister efter fyra år. Jag lydde fullt och fast Matti Vanhanens dåvarande regeringspolitik. Här skulle man vara mönsterstuderande! Jag är 22 år och inser att det inte är så där hemskt enkelt att börja söka fast jobb hösten 2012. Jag är för ung sägs det på vissa ställen. Men så får jag ett vikariat och chefen heter Vivan. En underbart fin kvinna. Snäll. Alltid med dörren upp. Genuint vågar testa mig, visar vidare, stöttar och jag känner mig lite viktig där och då. Hon ser mig. Jag är ung men bemöts inte så. Jag bemöts med respekt och tilltro. Det är nog här det börjar på allvar tror jag.

Året är 2003, december. Jag bakar i köket i Åbo. Nylandsgatan 21 tror jag. Jag har just börjat ett nytt vikariat i Åbo inom ett projekt kring närdemokrati. Jag vet inte om det är min grej men ska göra mitt bästa tänker jag.

Så ringer telefonen. Och det är Jan-Erik Enestam, Cecco,  som frågar om jag vill jobba åt och med honom. ”Man blir kallad” heter det. Det känns fint. Och jag tror jag ska smådö av lycka. Hasplar ur mig ett självklart ja. Vem skulle inte vilja det! Här behövs ingen betänketid. Jag ska få jobba i riksdagen. Mamma kvittrar i telefon och pappa sträcker på sig. Vilken julklapp. Han är en karismatisk chef, en lärande, en erfaren och en snäll människa rakt igenom. Ger möjligheter, låter mig skriva, rättar och visar. Ställer krav och har förväntningar. Jag får hänga med lite överallt och lär mig massor. Ännu i dag stöter jag på många människor från den tiden. Speciellt i Åboland. Jag får ordna besök, jag får vara politisk och jag lär känna nya underbara vänner i riksdagen. Människor som tar emot mig med öppna armar. Jag älskar assistentgänget. Här finns det noll tävlan och konkurrens. Här finns det bara genuin hjälpsamhet.  Jag går i riksdagens trappor. Ser människor jag följt med i media och tycker det är spännande. Jag går in för att lära mig allt som kommer i min väg. Jag kollar in debatter i plenisalen. Jag tar in ALLT som bara går. Jag lever livet på ett helt nytt sätt och en ny Anna växer fram.

 

 

Tack vare det här så vågar jag kandidera till SU-ordförande och blir vald i maj 2005. Men det är värt en egen story!

 

Året är 2007. Egentligen 2006 men jag börjar jobba 2007. Han heter Miche. Är en glad, karismatisk och en inspirerande chef. Som vill förändra och gör det också. Han har en drivkraft som är enorm. Han ger möjligheter och vi testar nya saker. Vi skriver planer, ska förändra idrotten, vi målar väggar, vi kör runt halva Finland och vi skrattar oss fördärvade genom vissa dagar. Där fanns en ledstjärna i att man måste pröva, testa, våga vara kreativ. Han tror på mig också och ger ansvar. Jag jobbar för att han ska tycka det är värt det. Han lär mig vad kreativitet och drivkraft är värt.

 

 

 

M

Året är 2008, december.  Jag är på jobbresa och på väg hem från Tallinn.  Telefonen ringer. Det är Steffi Wallin som ringer. Båten gungar och jag minns jag hade en grå tröja på mig den kvällen. Jag blir kallad till minstermedarbetare och nej, jag behöver ingen betänketid. Nu ska jag prövas på riktigt. Nu ska jag testas på det jag lärt mig. Nu ska jag få jobba i högborgen. Där det verkligen händer. Jag ska alltid känna att jag borde veta mera än vad jag gör och jobbar hårt för att känna att jag faktiskt kan. Mina kollegor är underbara, min chef ger allt förtroende, han stöttar och jag försöker leverera så bra det går. Alltid. Och vara påläst. Jag somnar med pannan på tangentbordet en natt och min blivande man väcker mig. Jag får resa utomlands, jag får vara med på ministermöten, jag får träffa nya människor. Tempot är högt. Jag jobbar med en minister som också är en god vän. Och jag är mitt i creme de la creme. Mitt livs chans hos en underbart smart minister. Han ger mig tilltro och självständighet. Han tror jag klarar det.

 

Året är 2010. Han heter Stefan. Tyra river hans mötesrum under tiden jag intervjuas. Jag vet vem han är från förut – en vd med mycket inflytande. Verkar snäll, erfaren, smart, visar sig faktiskt vara otroligt snäll, ödmjuk, den som ger mig möjlighet att  bli vd, bygga upp ny verksamhet och testa gränser. Låter mig också misslyckas.  Den som stöder mitt och vårt föräldraskap. Ger mig möjlighet att jobba vidare med småbarn. Tror på att jag kan lyckas för det. Låter mig ta med dem på möten, resor, vart som helst. En sådan som man kan vända sig till i allt. Som ger mig förtroende. Som vi kan skoja med i telefon, som klappar på axeln och står där när det går fel.  Under sådant här ledarskap kan man göra vilka under som helst.  Min utveckling vad gäller ledarskap sker nu. Jag får jobba med underbara medarbetare. Jag får bygga nytt tillsammans med dem. Slita håret när det inget går som tänkt. Hurrar när det går vägen – gör high five i korridoren. Jobbar dag och natt nästan. Och ångrar det inte en sekund. Jag älskar det. Han lär mig snällhet, mod och förståelse. Han lär mig att leda människor.

 

Så här. Kort och gott. Fem människor. Fem chefer. Som rekryterat mig, som trott på mig och som sporrat mig att växa.

Det talas så ofta om dåligt ledarskap. Kanske dags att lyfta ett gott sådant. Det här var mina topp fem.

(Foto Malin Åbrandt)