När blev jag kvinnan med bananerna i väskan?

Jag ska in en snabbtur till Coop i Umeå innan båten går tillbaka till Vasa. Jag ska handla filmjölk, det gör jag alltid.  Men jag stegar direkt mot frukdisken och kan bara tänka på frukt och bananer ” ifall någon är hungrig”. Jag har redan ett antal bananer med i väskan men till saken hör att det just då inte bekommer mig. Inte heller det faktum att jag är den enda som äter den nämnda frukten. De två yngsta anmäler sig frivilliga men kladdar runt med det istället och mosar dem ivrigt mellan de små händerna. När blev jag som min egen mamma med frukttrugandet? Tänker jag.  Vart än vi åkte som barn så hade hon ALLTID frukt i väskan. Alltid bananer. Ifall det skulle krisa sig. Hon vände sig bakåt i bilen och undrade om hungern fanns på omedelbart när pappa startade bilen. Vi ville sällan ha men det trugades så hårt att det vara bara att ta in frukten.  Nu gör jag själv likadant ”Någon som ska ha bananer”? Nej, ingen ska ha det. Ändå handlar jag alltid, lägger i väskan och de mosas sönder.  Alltid orolig för att det ska bli ett dipp i orken, att de inte ska få tillräckligt med mat. ”Jag vill ha bullaaaaa” ropar en del av dem medan jag trycker frukten i handen.

 

(Och nedan är det fisk som gäller, inte bananer)

394931_10150483505191864_822176025_n

Nåja, det är liksom som livet hela vägen. Man ser sig i spegeln och ser plötsligt sina föräldrar. Mina händer är exakt som mammas. Några pigmentfläckar gör sig påminda  och händernas struktur är precis det som jag betraktade  på min egen mamma när jag var liten. De såg ut om om de arbetade hårt, hennes händer. De var smala och tunna men ändå starka. Nu ser mina likadana ut. Och det känns tryggt! Även historien med bananerna är tryggt! Ingen ska gå hungrig liksom. Mina barn kommer säkert att göra likadant även om de suckar nu. Skillnaden mellan min mamma och mig är att hon var och är ytterst strukturerad; frukten packades in i plastpåsar, det fanns papper med och ibland en plastkniv också. Jag slänger in det i väskan vilket slutar med mos och elände i väskan.

Och mitt i mina funderingar om livet, åldrande, tryggheten och lyckan i det så frågar Tyra” mamma, vad betyder puberteten”? Men det tar vi en annan gång.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s