”Life isn´t about waiting for the storm to pass  – I´ts learning to dance in the rain”. Klyschigt visst? Men man mår lite bättre av det. Pikulite i alla fall. Jag är drottningen, eller i alla fall prinsessan, av alla dessa livscitat. De finns här och var hos oss. På väggar, i böcker, ja  lite överallt faktiskt.   

(foto Frida Lönnfors)

Jag brukar titta på dem och tycker det är en behaglig sanning eller osanning. Inte vet jag vilket egentligen. Och visst är det så; många av våra favoritcitat slänger vi runt oss, vi förväntar oss saker av livet, av jobbet, av det privata som kanske är lite för mycket rosa drömmar. Nu lever ju jag och vi lite av en rosa dröm på jobbet. Ibland. Däremot inte omedvetet. En självvald aura. Men inte är det rosa varje dag, och det ska det inte vara heller.

Alf Rehn, min favoritföreläsare, levererar alltid sanningar. Han säger exakt vad han tycker om alla dessa klichéer av idag. Han säger att ”passion  never fails” är struntprat. Att unga företagare och start ups ofta satsar på att lösa små saker, istället för komplexa problem. Att man också vilar för mycket på en drömvärld som är överdrivet positiv. Han har helt rätt. Det kan vara en fin motvikt att leva i positiva citat, men man måste vara medveten om att livet inte är citaten. Att entreprenörskap är något annat. Däremot kan vissa positiva vindar och påminnelser få en att tänka till, fundera om, och kanske till och med göra att dagen blir lite bättre.

”Man blir som dem man je me” sa min far. Så är det. På samma sätt tror jag också på att man kan styra hur man tänker och känner – mental träning är idag hett inom många områden. Med all rätt.

De citat som vi nu lägger på FB och Insta – det fanns på väggbonader förr i tiden. Även i nutid. I mina föräldrars sovrum, numera mammas, så finns en helsvart tavla. Nu gillar jag den. Jag tyckte den var domedagen förut.  Med sirliga bokstäver står det ”Herrens nåd var morgon ny, varför skulle vi sörja”. Nå, det är egentligen en positivt laddad mening fast den ser svart och dyster ut.  Och det är kanske en motsvarighet till citat av idag?

Levde man tidigare mera i den hårda verkligheten? Här och nu? Jag tror det. Det är också på många sätt ett arv av vår historia. Av en efterkrigstid som också präglat mentaliteten. Som byggt upp ett land med ett verktyg; hårt arbete. Inget tjafs liksom. Inget gullgull. Bara hårt arbete. På gott och ont.

Nu kommer de nya generationerna som inte alls är så bekväm med den mentaliteten. Man anammar en annan stil, en annan positivism, en annan typ av tro. Men ibland, ibland, kanske det är just som Alf säger; verklighetsförankringen är det värre med. Och siktet på att lösa komplexa problem, titta utåt , är en annan idag.  Kanske man inte har behövt det tillräckligt? Kanske man lärt sig allt för stor självcentrering, bara jag-jag-jag? Troligen det också. Som företagare klarar man inte den bubblan hemskt länge om man ska överleva.

Att få förverkliga drömmar och skapa auran som är sköna, det är en förutsättning för mig om jag ska må bra.  Men sen när man landat i det då måste man ut och framåt. Stannar man i en egen bubbla så kommer man nog snabbt ner på jorden igen.  Man blir kanske inte företagare med inställningen att man ska” trappa ner och hitta sig själv”.  Inte om man ska växa. Man bör och ska vara medveten om att osäkerheten kan vara både spännande, hjärtkramande och arbetsam. Man har en enorm frihet men samtidigt ett ansvar att landa ordentligt själv. Att starta upp företag är kanske en frihet och en dröm.  Men om det företaget ska växa, ska sikta utåt, komma med nya innovationer som hjälper samhället framåt. Då ska man ta avstamp i något helt annat. Och då krävs det att man lyfter blicken från den egna sfären. Då behövs det kanske en blandning av gullgull i sinnet och hårt arbete och minimalt med gnäll i vardagen.