Så här kan det se ut en vardagskväll hos oss. Ser jättemysigt ut, visst? Bakom bildens idyll kunde följande berättas. Det här var sekunden innan en av de fyra  kom i verbalt slagsmål om ketchupflaskan  – det slutade med att jag hade ketchup i famnen. Och skrikande barn.

En fick bäras under armen till matbordet för numera är ”allt äckigt” som hon säger det.  En annan tyckte att jag igen glömt att göra efterrätt medan den tredje pratade om klackskor (must have) och napatoppar.

En av de fick ett utbrott över att teckningen på familjen inte blev som han tänkt sig och kom efter en del kompromissande fram till en mellanvariant där han endast ritade tre av oss. Jag fick äran att vara med. Resten skrev han in i teckningen med namn.

Den fjärde koncentrerade sig på att kasta broccoli över bordet och trycka in potatis under sin tröja.

Sånt! Tänk vilka kaosstunder som döljer sig bakom bilder.

Och fortfarande. Ibland måste jag nypa mig i armen av lycka. Fatta att de är våra, fatta att jag så önskar få följa dem så länge som möjligt på deras stig i livet och fatta att jag fött fyra barn. Så när jag torkar upp broccolin från golvet och tvättar bort ketchupen från min arm så kanske jag inte helt smälter av omedelbar tacksamhet.  Jag tänker på allt ogjort arbete och vrider mig av lite angst. Men den där ena lugna stunden, när kaffet landar i min hand. Då gott folk. Då kan jag också fokusera om. Och tycka att intorkad broccoli är en så himla viktig del av livet.