Jag vet mycket om min morfar Gunnar. Jag vet vilken musik han lyssnade på och sjöng, jag vet vilken mat han gillade, jag vet att han var en snäll pappa och gav sina barn många kramar, jag vet också att han var en drivande man på alla sätt i sin hemby. Och jag vet att han gillade politik. Men jag har aldrig träffat honom. Han dog när mamma var 17 år. Endast 48 år gammal. Men jag vet vem han var och jag känner honom. För min mamma har alltid pratat om honom, gett möjligheten att lära känna honom trots att han inte var med längre. Det är väl det här man kallar att de kära lever vidare i de som älskat.

Det här kom jag att tänka på igår kväll när ljuset brann framför pappas fotografi. Vikingarna drog till med en smäktande låt i radio och Smilla kom skrikandes ”moffa är här! han sjuuunger!”. Nå det var ju inte helt sant. Men hon vet vilken musik han älskade, vilken mat han gillade, att han var en sockergris, att han älskade människor, var en snäll man och att han är med här på något sätt De känner honom. Och det värmer. Det är många år sen jag pratat med pappa – för många. Men så jag minns hans röst. Jag hör den ännu. Och det känns tryggt. Saknar så att det gör ont. Ofta gör det ont ännu.

Hade pappa varit här nu, just nu. När klockan är 07.30 en söndagmorgon i november och jag håller till hos Bertills&Jung. Sorterar papper, räknar och skriver. Ja då hade han sagt två saker; 1) Bränn inte ditt eget ljus för snabbt 2) Den som arbetar syndar inte. Härligt va 🙂

Jag hör honom, ser honom i den bruna läderjackan och kepsen med Vörå elverk på.  Sen hade jag berättat att Bertills & Jung nått den målsättning vi satte upp i affärsplanen för de två första kvartalen. Vi når den omsättningen, hurra! Nu kör vi ännu hårdare mot nästa nivå!

Sen hade han sagt ”Jyssom, nu ska e va na kaff”. En kaffe på det då!