En bra pojk

”Han är en bra pojk”, sa min far innan han gick bort. Och det visste jag också. Men han är också en bra, en väldigt fin, pappa. Andreas. Det har ritats, det har pysslats, det har fixats. Gräddtårtan är klar och brickan också.  Att vara föräldrar tillsammans sätter det mesta på prov. Att få fyra barn i snabb takt gör inte det allt för enkelt i vardagen. Men vi klarar det tillsammans. Han och jag. Vi är rätt olika som föräldrar. Jag kanske den mera slappa när det kommer till vissa gränser här hemma medan Andreas är den väldigt principfasta. Samtidigt den som leker mest, som orkar dra ”heja Bamse” för hundafemtielfte gången när det begärs, som går på spökjakt, som tvättar bilarna, som fixar cykelkedjan, som bär dem upp för trappan när deras små ben inte orkar och som kramar om dem exakt när det behövs.

andreas

Barnen älskar att skvallra på honom av någon anledning. Det funkar inte tvärtom tydligen. Att pappa köpt mat från frysdisken rapporteras, om han har tagit fel kläder rapporteras, om han har tagit bort utlovad skärmtid, tja allt.  De testar honom mera än vad de testar mig men han klarar sig varje gång. De klappar i händerna när hans bil rullar in på gården, tittar på kartan och undrar var han nu är på jobbresa, gnäller men trivs när de går på upptäcksfärd i skogen med honom. Och de älskar när trädkojan byggs stegvis. Och så är det de små sakerna i vardagen. Som att han ringer och säger ”stressa inte, fixa klart jobbet. Jag tar barnens träningar ikväll och tar med de yngsta”. Bara sånt. Att han ser. Att han finns där. Att vi är så lika men ändå så olika. Och att vi är jämställda.

”Världens bästa pappa” skriver barnen på sina kort idag. Och det är han. Varje pappa ska vara världens bästa för sina barn.  Också när man blir äldre. Där är utmaningen. Att man växer med barnen och klarar av att möta deras behov framåt. Att man blir vuxen betyder inte att man inte skull behöva pappa och mamma. Stöd. Kramar. Värme.

Min pappas grav fylls med ljus och blommor idag. För jag firar också att jag har och hade den bästa. Det försvinner aldrig liksom. För han var där. Alltid.

Men nu är det dags, att samla ihop alla fyra, några paket till och så sjunger vi. ”Det är orättvist! Varför ska pappor ha en dag till? När är barnens dag då”? Undrar Malte. ”Det är alla dagar på året Malte”. ”Okej då” säger han och rättar till sin Ninjagopyjamas och grabbar kortet. Beredd att krama världens bästa pappa.

andreas 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s