Tillbringar dagen med underbara kollegor och medarbetare. Jag har haft och har många av dem. När man är på väg att lämna ett jobb så minns man mest de goda stunderna.  Egentligen bara de goda stunderna. Kanske jag borde göra som en del äldre herremän? Skriva mina memoarer typ. Men vem skulle vilja läsa dem, haha! Ingen!

Men hur som helst. Man pratar ofta om arbetsglädje. Jag pratar ofta om det. När det ämnet är på agendan så blir det ofta liksom hinttat att det är någon annans ansvar än ens eget. Men så är det inte. Idag har vi bidragit allihopa med arbetsglädje rakt av. Människor som känner varandra, som har glimten i ögat, som klarar av att både skratta och våndas ihop. Det är liksom äkta glädje.

Genom åren som VD har jag stött på många bekymmer och djupa dalar. Men det har kanske inte synts utåt alla gånger. Det är inget man hänger upp på väggen direkt. Det som räddat mig varje gång är mina medarbetare. En del av dem fick jag äran att få med mig från början, en del har jag fått glädjen att rekrytera. Det har varit underbart hela vägen. Dessa fina människor som bidragit med skratt så att jag nästan gått under, diskandet i köket mitt i natten, studerande som vällt in, high-five i korridorerna, våndan när något gått fel – glädjen när det lyckats.

Som vi skrattat. Som vi klarat det mesta via skratt. Som det gett mig en knuff framåt när jag har behövt. Idag påmindes jag om det. Skrattets betydelse. Glädjen. Det positiva i att våga skratta med varandra, men aldrig någonsin åt varandra.

Underskatta aldrig skrattet i en gemenskap. Utan det så slocknar det mesta. Då är det strunt samma vilka strategier du drar fram och upp.